ligt allvar för att vara afskräckande, medverka till det vigtigaste målet med all bestraffning, den felandes förbättring. Det är oss äfven alla bekant huru som detta förslag, ehuru det tvenne särskilta riksdagar blifvit af Kongl. Maj:t framställt till rikets ständers antagande och ehuru dess hufvudgrunder blifvit af 1844 års ständer gillade . och antagna, det oaktadt inom rikets tvenne första stånd mött sådant motstånd, att det ej blifvit till lag antaget: Det var under den nedslående vissheten derom att: förstaget i sin helhet ej skulle kunna tillvinna sig nämde stånds bifall, jag vid förra riksdagen fann mig. af sådant nödtvång föranlåten föresli rikets ständer att delvis, stycke för stycke, antaga denna lag; och följden häraf blef, att lagutskottet till rikets ständer inkom med ett förslag till förordning om ansvar för stöld och snatteri samt rån, hvilket förslag, som med några förändringar utgjort en omskrifning af lägberedningens 23:dje och 24:de kapitel om nämde brott, lyckades tillvinna sig rikets ständers bifall, derefter. det blifvit af Kongl. Maj:t till lag antaget. Om-jag nu kunde föreställa mig, att vid den gryning till en bättre tid, som mu synes hafva inträdt, lagförslaget i sin helbet vid. denna riksdag kunde bifallas, skulle jag bittert ångra, att .jag bidragit till dess sönderryckande; men då föga eller ingen utsigt till en sådan framgång synes vara förbanden, och då den vidtagna utvägen blifvit med framgång betradd, väljer jag heldre den, för att vinna något, än, genom att sätta allt på spel, erhålla intet, Jag yttrade att den vidtagna utvägen blifvit beträdd: med framgång och jag beder att få redovisa denna åsigt. Det af lägutskotiet vid sista riksdag framlagda förslag till förordning om ansvar för stöld och snatteri samt rån, har ej allenast vunnit rikets ständers och konungens godkännande, utan har, hyad mera är, såsom lag lyckats tillvinna sig så väl Jagskipningens som den tänkande befolkningens odelade bifall. Den nya lagen har nemligen funnits innefatta mera allvar i bestraffningen på samma! gång den icke allepast icke motverkat den brottsli-! ges förbättring och återgång till sambället, utan tvärtom till detta mål väsentligen bidragit, likasom den, må det tillåtas mig så säga, befriat samhället från skamfläcken att hafva skampålen-i Guds hus; men det lyckligaste af allt synesimig dock vara att den skräckbild, som Jagreformens motståndare trott sig se i det så kallade Tatitudsystemet, funnits vara endast ett foster af inbillningen. På intet ställe har nemligen mig veterligen någon tvekan vid tillämpningen häraf försports, utan domaren har tvärtom-känt sig.lycklig att kunna lämpa straffet efter brottet, och äfven vid öfverdomstöolarne har, så vidt jag erfarit, meningen varit densamma, och någon. svårighet sig icke visat vid lagens tillämpning. Då första steget på banan således blifvit lyckosamt taget, vågar: jag föreslå fortsättning. Genom den antagna lagen hafva vi erhållit lämpliga straff mot eganderättsbrotten. Ieke så i aäfseende ä brott mot person Den gamla lagens straffbestämmelser stå här oförändrade. I7vissa fall är den till-onaturlighet grym. I-andra åter äro de-gröfsta förbrytelser så godt som strafflösa. På samma gång den nemligen öfverflödar på dödsstraff för brott, som genom mellankommande nåd ofta försonas med ett ringa fästningsstraff, lemnar lagen den rike rättighet att. mot en ringa penning lemlästa och bit för bit stycka en menniska, endast han skonar dess Nf. Så kan man för. ett oförsigtigt slag, hvarmed någon skada ej åsyftas, men som tillfälligtvis nredförer döden, dömas till lifvets förlust, då man för den grufligaste misshandling, för uppsåtligtafhuggande af fingrar och händer och fötter, endast fälles till några dalers bot. Det orimliga och rättsvidriga i båda fallen ligger för öppen dag. Det är visserligen sant, hvad dödsstraffen angår, att de sällan tillämpas till följd deraf, att konungen oftast i nådeväg mildrar stråffen; men utom det att lagen i möjligaste måtto bör vara ett uttryck af den högsta menskliga rättvisa, så att den, utan att hehöfva i nådeväg mildras, må kunna tillämpas, helst den endast i detta fall vinner tillbörlig aktning och utgör -ett verkligt straffhot, synes det mig vara både bårdt och oklokt att belasta K. M:t med dessa otaliga nådeansökningar, som utgöra en af de tyngsta regeringsplikter:för en mild och menniskoälskande konung, och onödigt upptaga hans dyrbara tid. För egen del skulle jag utan ringaste tvekan rösta för: borttagandet:af alla dödsstraff — dessa gepgångare. af:den gamla: blodshäviden och som utesluta sjelfva möjligheten till upprättelse, och hvilka, enligt lagkomitåns yttrande, hvarken inför rättvisans. eller förhuftets domstol kunna försvarås. Det har för mig alltid varit upprörande att se samhället med lugnt och berådt mod på en medmenniska utöfva samma grymma gerning, som den brottslige begått, förvillad af passioner och inledd på brottets bana af omständigheter och under förhällanden; som för menniskoögat oftast äro fördolda. Men att längre orda härom är förspild möda. Så länge man hyser den i mit tanke oriktiga föreställningen, att samhällets beståbd fordrar dessa offer, måste de lemnas; men böra dock, till dess tiden renat dessa föreställningssätt, enligt lagberedningens förslag, inskränkas till endast de svåråste brotten. Med brotten; emot person, hvilka, under rubriken, Öm mord och dråp, så ock annan misskandel å persons upptagas i 17 kap. af lagberedningens förslag, samManhänga oskiljaktigt de s8 kallade fridsbrotten, som ionefattas i 13-käp., omfridsbrotts, och18:kapij som brott mot annans: frihets; äfvensom till denna afdelning af strafflagen hörer 8 kåp. om skadeståndn. Ehuru ofvanupptagnå slag af -brott äro med hvarannan särdeles härbeslögtade, så att de lämpligen böra i ett sammanhang svidfsanima riksdåg afHandlas, på det. ingasluckor.i lagen oms dessa brott-rmå upp: stå, torde de dock, för vinnande af mera reda och. enkelbet, böra upptagas i särskilta författningar under de rubriker, hvatunder lagberedningen i förenämde kapitel dem uppstält, hvarigenom äfven den fördel vinnes, att de särskilta ur lagberedningens förslag sålunda lösryckta delarne framdeles må kunna till ett sakimanhängande helt återförenas. Jag vågar alltså nu vördsamt föreslå rikets ständer:catt till särskilta lagar antaga. följande kapitel i nya strafflagen, sådana de lyda i det af lagutskottet vid 1847 och 1848 årens riksdag reviderade, i betänkandet n:r 58 intägna förslag, nemligen: 1:0 17 kap: om mord och dråp, så ock annan misshandel å person; 2:0-13 kap. om fridsbrott; och 18 kap. om brott mot annans frihet, samt 3:o 8: kap. om skadestånd, seI dan samma kapitel blifvit af lagutskottet sålunda omI arbetade, att, der hänvisning eger rum till andra kapitel i strafflagen, straffbestämmelserna varda hvar på sitt ställe utförda, äfvensom jag vågar bemställa, att i de särskilta lagarne, der böter förekomma, stadgande införes om sättet för dessas förvandling, i hvilket afseende jag, enär de föreslagna bötesbeloppen äro så höga, att de, efter nu gällande förvandlingsgrunder, i de flesta fall mötsvara högsta kroppsplikt, och då en öfvergångslag; såsom de föreslagna måste blifva, bör. ställas i: sammanhag med qvarstående delar af garbla lagen, tillåtes mig föreslå, att, med bibebållande af nu: gälläbde förvandlingsgrunder, tredjedelen af bötesbeloppet tages till mätare för förvandlingen, och att denna tredjedel efter de grunder, som: finnas bestämda i 5 kap. straffbalken, förvandlas till-motsvarande fävgelse vid vatten och bröd. Slutligen och på det lagutskottet må vara oförhindradt; om tiden det medgifver, att än ytterligare utsträcka sin granskning! af lagförslaget, vågar jag vördsamt föreslå; att lagutskottet må sega rätt -öch likt att utarbeta och till rikets ständers antagande ramlägga så många af strafflagena öfriga kapitel som tiden medgifver.