Aftonbladet – 10 december 1856, sida 1

re mm om Ka riksdag framställes, komme att högst betydligt förminskas, enär, om tillfälle lemnades att väcka sådana inom någon viss kortare tid efter hvarje sessions början, de flesta riksdagsmän, åtminstone de som första gången infunne sig, sannolikt skulle önska att der inhämta någon erfarenhet i frågornas behandling, lära känna åsigterna inom representationen samt med öfriga representanter öfverlägga, innan de framkomma med sina förelag. Säkerligen skulle också dessa i sådan händelse blifva af helt annan beskaffenhet, än som nu är förhållandet, då nästan hvar riksdagsman anser sig icke hafva uppfylt sin riksdagsmannaplikt, om han icke väcker en eller två motioner. En nu saknad kontinuitet, planmässig sammanhållning, sakinsigt oeh konseqvens skulle äfven bilda sig derigenom, att samma representanter fungerade under tre på hvarandra följande sessioner. Då under nuvarande ordning för riksmötena rikets ständer hos konungen göra framställningar i ämnen, hvilka påkalla deras förnyade åtgärd, eller då konungens propositioner föranleda ständernas begäran om ytterligare utredning eller förslag i annan syftning måste hvarje sådant ärendes slutliga behandling nu fördröjas två till tre år eller intill dess nästa riksdag inträffar; och när ärendet sedan återkommer, kunna tänkesätten hos den genom nya val ombytta pluraliteten af representanter, som skola behandla frågan, äfven vara förändrade, och således allt resultat uteblifva. Så har det gått med rätt många vigtiga frågor, exempelvis den nya strafflagen, hvilken vid 1845 års riksdag till sina hufvudgrunder antogs, men 1848 förkastades — många andra exempel att förtiga. Om åter sammanträdena blefve årliga, kunde i nyssnämde fall det uppskjutna ärendet alltid blifva föremål för behandling redan vid påföljande årets session och hufvudsakligen af samma personer, som förut handlagt detsamma. Den i konstitutionella stater lika nödvändiga som önskvärda öfverensstämmelse mellan regering och representationer skulle äfven under dylika förhållanden vida lättare vinnas än under de närvarande, då den ena riksdagens opinioner visat sig vara i flera fall diametralt motsatta den föregåendes. Om man vidare besinnar, huru alla de ärenden, som af regeringen skola göras till föremål för rikets ständers pröfning, mellan riksdagarne samlas så till sägande på hög; huru regeringen nu under lång tid före hvarje riksdags början är upptagen med deras beredning; huru under den ärslånga tid hvarje riksdag varar, en mängd frågor hvila i afbidan på rikets ständers beslut, och huru slutligen efter hvarje Triksdag regering och embetsmyndigheter öfdverhopas med göromål i följd af de från ständerna i mängd inkommande skrifvelser, så är I det lätt insedt, huru mycket jemnare alla ärenden skulle fortgå, om representationen sammanträdde några månader hvarje år, och hvilken ständig vexelverkan mellan regeringen och representationen deraf skulle blifva en följd. En dylik ordning, som den här ifrögesatta, iakttages äfven, som bekant är, i nästan alla j konstitutionella stater, i England, i Danmark, Ji Belgien, Holland, Wirtemberg, Sardinien, de förenta Nordamerikanska fristaterna — ja i vårt brödrarike Norge är åtminstone den helsosamma grundsatsen stadgad, att representanterna väljas för en tidrymd af tre år, så att en folkrepresentation der alltid är till Jfionandes i jembredd med cn regering, och icke, såsom här, upplöses vid hvarje riksdags afblåsning. Ensamt detta förhållande förtjenar utan tvifvel hvarje konstitutionelt sinnad representants begrundande uppmärksamhet, emedan det i hänseende till regeringen innefsttar en politisk trygghet, som nu icke finnes och hvaraf saknaden vid möjligheten af en politisk brytning kan blifva mycket kännbar. Men äfven om man icke vid innevarande riksdag kan hoppas ett så väsentligt framsteg som det vi här ofvan framstäldt och hvartill vi bemtat en speciel anledning utaf en oss meddelad, af br W. F. Dalman i konstitutionsutskottet väckt motion om beredande af förslag till ändringar i 49 och 109 5 regeringsformen samt 2, 27, 56 och 80 5 riksdagsordningen, skulle likväl ett rätt betydligt steg i enahanda riktning, och för hvilket flera af ofvan anförda motiver äro gällande, vara vunnet, om rikets ständer till en början antoge och regeringen sanktionerade det från förra riksdagen hvilande förslaget till en sådan ändring i 109 8 regeringsformen och 80 8 riksdagsordningen att, när trenne riksstånd sådant begära och konungen dertill samtycker, riksdag skulle kunna uppskjutas på högst sex månader och under mellantiden de ef rikets ständer tillsatta komiteer eller utskott i fred och lugn sysselsättas med de oafgjorda vigtica ärendenas beredning och fullständiga utarbetande, att föreläggas de åter sammanträdande ständerna. Vid innevarande riksdag, då en så stor mängd genomgripande frågor blifvit skjutna under ständerna, vore det af särdeles vigt att ega en laglig möjlighet till en sådan riksdagens ajournering, t. ex. under sommarmånaderna, för att under tiden vinna en fullständig utredning af dessa frågor, hvarjemte det alltid vore nyttigt för riksdagsmän att hvar i sin hemort kunna inhemta opinionerna om ett och annat. Sådant hindrade icke att ju ändå ganska många ärenden skulle kunna hinna afgöras före prorogationen, om eljest denna ickg blefve alldeles öfverflödig genom en sådan sällspord arbetsdrift och endrägt hos rikets ständer och deras utskott, att de angelägnaste ärendena ändock hunne afgöras och riksdagen slutas innan både representanter och allmänheten blifvit alldeles uttröttade, och, såsom det ofta händt vid slutet af våra riksdagar, öfverlemnade snart sagdt åt slumpen att bestämma resultaten. NEF vw Fort —EK. M. har, enligt P. T., under den 2 dennes utnämt och förordnat: vid lifregementeis grenadierkår: till kapten, löjtnanten I. W. Schenström, och till löjtnant, underlöjtnanten C. F. Klingenstier