Aftonbladet – 9 december 1856, sida 2

topograf, den andre, hr grefse Rosen, hade genom mångåriga forskningar och arbeten i och för jernvägarne gjort sig förtrogen med frågan, likasom den tredje, öfverste SydoW, genöm sin ställning såsom chef för väg-och vattenbygnadsstyrelsen , genom bildning och kunskaper samt tidigare praktik kunde anses vara det. Om nu ock antages, att öfverste Ericsons auktoritet skall gälla lika mycket som alla dessa herrars tillsammanstagna, och detta skulle tagas såsom partie egal från auktoritetens synptinkt, så kunde man dock, då de blifvit af.alldeles motsatta åsigter; fäl vara-berättigad att sätta i fråga att misstag kunde ligga äfven på öfverste :Ericsons sida; och att skäl således förefinnas att taga saken i närmare skärskådande. Såge man på den köngl. propositionen; funne man ieraf att konungens samtlige rådgifvare tilistyrkt densamma. Men då förslaget vore så helt nytt och inkommit under den tid rådgifvarne varit sysselsatta med förberedelsen till riksdagen, så kunde med stort skäl sättas i fråga, huruvida den föredragande departementschefen hunnit att deråt egna en närmare granskning eller om äfven khan och de andre rådgitvarne efter honom, förlitande sig på hr öfverstens förmåga och omdöme, tagit för godt hvad han tillstyrkt; och detta innebure för ständerna en varning att taga detsamma i så mycket noggrannare skärskådande, synnerligast då det Här både gäller en fråga om många millioner och af hvilken landets intressen och frågan om jernvägsstystemet skall bära sig för en lång framtid äro beroende. Representantens tvekan att inlåta sig på ämnet måste derföre upphöra, och talaren ville för sin del, med förbigående af alla sifferberäkninsar, angifva några allmänna grunder för frågans skärskådande, hvilka man ej borde förlora är sigte. ått börja med måste man ju således erkännä, att ändamålet med jernvägar är alldeles detsamma söm med annan väg, nemligen att utgöra en förening mellan orter, som äro i behof af en sådan förbindelse. I samma nån som En oft år taälrikt befolkad eller produktgifvande, blir också vinstet af underlättade kommunikationer derinom större. Ett annat skäl för en banas framdragande genom en om ock mindre befolkad trakt kan vara, att der finnas anledningar till stor rikedom och fruktbarhet, hvilka af brist på kommunikationsinedel ej kuhnat tillgodogöras; men finnes icke något sådant i perspektiv, vore vägens framdragande genom en mindre befolkad trakt ett misstag. Så har man resonerat i alla andra länder, och sådan var äfvenledes här i början allas tanka i afseende på valet af jernbanornas riktning. Men då uppstod med ens, utan att man vet huru, ordet stambanor och beslutet att dessa skulle af staten anläggas. Tal. häde visserligen varit, och vore än af den åsigt, att det är förehadt ined pekuniera uppoffringar att staten uppträder såsom affärsmän i detta lika som i andra industriella företag. Det vore också i andra länder sällsynt att staten sjelf befattat sig med jernvägsanläggningarne; han kände ej förhållandet i Ryssland; men i Preussen ville han minnas att blott en af de fem banorna från Berlin vore statsbana, och de belgiska babörna, öom ärd det, fäknas bland dem, som lemna minsta behållning oaktadt den ofantliga mängden resande på desamma. Det må dock vara, att högre intressen här fordra att staten öfvertager vissa jernvägslinier för sin räkning; när en sådan sak blifvit föremål för en så öfvervägande opinion, som här var förhållandet, och när nationen kan anses vilja göra uppoffringar derför, såsom här synes vara fallet, så måste den enskilta öfvercygelsen vika; man får då resonnera så, att lika väl som trettio till fyratio millioner skulle få springa vid ett krig, och ingen få vägra bidraga dertill så långt han förmår, lika väl och med mera skäl må man äfven skåtta något särskilt för att få jernvägar. Men under medgifvande af allt detta kunde han dock ej finna att ordet stambana innefattar någon trollformel, hvarmed man kan besvärja och undanrödja alla svårigheter ocH alla de ekonomiska betänkligheter, som äro att afse i fråga om jerhbanör i allmänhet. Låt vara att man nu äfven går så långtiresignation för stambanorna, att icke fordra att de skola betala någon ränta, så böra de dock, en gång färdiga, åtminstone kunna betala sin egen servis och underhållskostnad. Talaren ansåg sig dock ej böra dölja att han härom helt nyligen hört de mest vidunderliga ideer, och ej längre sedan än gårdagen samtalat öfver denna punkt med en rätt ansedd ledamot af detta stånd, som utan vidare betänkande på nyss nämde invändning svarat, att om staten kunde uppoffra räntan på kapitalet, så kunde den också: underbålla jernvägen. Detta vore dock i tal:s tanka att gå något för långt i exaltation för stambanesystemet, och visade att man ej visste hvad underhållet och servisen på en lång sträcka jernbanor kostar. För sin del trodde tal. att staten, om den vill göra uppoffringar, alltid med mesta fördel för det allmänna använder sina medel på ett sådant sätt, att de snarast återbetala sig, af det enkla skälet att man då får nya tillgångar att använda för nya behof, hvilka aldfig salinas. Efter dessa från biomständigheterna vid den kongl. propositionen och det formelia af dess behandling hämtade skäl, ville tal. äfven från sjelfva saken söka framdraga några sådana, som gåfvo stor anledning att åtminstone antaga möjligheten af misstag i den nu framlagda planen. I afseende t. ex. på de statistiska uppgifter hr E. anfört till stöd för sin af regeringen gillade åsigt om vestgötabanans sträckning, erinrade han om de fyra olika förslager som varit i fråga; banorna öster och vester om Billingen samt den så kallade Skarabanan och slutligen den så kallade raka, eller Ullstorps-Axevallabanan. Exempelvis ville tal. anföra, huru frågan om den sistnämda bliivit behandlad. Den hade blifvit föreslagen af bergmästaren von Zweigbergk, en äldre bergsingeniör på den grund att vägen derigenom skulle förkortas 3, mil och 900,000 rdr bko kostnad besparas, om nemligen hr v. Zweigbergks uppgifter hålla stånd. Efter en till. Kongl. Maj:t häromäingifven skrift hade också en undersökning blifvit. anbefald, och öfverste Ericson hade erkänt denna bansträcknings företräde i afseende på en del, men underkänt det öfriga i anseende till anmärkta svårigheter som skulle fördyra kostnaden. Uti en till komiten afgifven promemoria har hr v. Zweibergk sedan påstått, att detta underkännande härledt sig från tre högst väsentliga misstag af öfverste Ericson om herr von Zweigbergks förslag. Hr Ericson hade nemligen antagit att banan skulle dragas öster i stället för vester om sjön Ymsen, tvärs öfver i stället för vid kanten af två stora mossar, och hade han derjemte i beräkningen bortglömt 48,000 menniskor. Om hela denna fråga, som dock har sin vigt när 3,, mils besparing i afstånd och 900,000 rdr bko i kostnad ställas i utsigt, finnes dock ingenting i relationer i Kongl. Maj:ts förslag, oaktadt departementschefen väl borde anses hafva genomgått alla handlingarne. Hade dessa omständigheter varit kända af regeringen, torde hon väl ha funnit skäl anordna en ny undersökning, och tal. erinrade om dem för att ådagalägga nödvändigheten för statsutskottet att ej förhasta sig, utan ihågkomma hvad många utmärkta författare rörande jernvägar yttradt, att hvad som påkostas i undersökningar för val af bansträckningar, det har man trefaldigt igen i besparingar vid utförandet. . Då nuå båda sidor blifvit medgifvet, att om den vestra banan drages norr om Mälaren, komme den att gå genom vida folkrikare orter, än söder om Mälaren, så gäller väl den regeln, att der statsmedel användas man mä tillse att de sävidt möjligt lemna någon afkastning: Detta kunde tänkas såsom möjligt med en Väg på norra sidan, men deremot ej på längre tider på den södra, ty qvantiteten af de produkter, som gå transito genom hela landet, är högst ringa och komme äfven framdeles att så blifva. De relativa indirekta fördelarne besparade dagsverken, ökad produktion m. m. stode -i samma förhållande mellan båda sträckningarne. Slutligen öfvergick tal. till förslaget om anläggandet af an gamarcam station i hufvudstaden. Han OP VP 4 FP PA NA Ke rt ER AA Br FR AAA TR PP AINA a mm ed VM