Aftonbladet – 8 december 1856, sida 2

mycket italienskt. Den derpå följande marsehen är särdeles karakteristisk och ståtlig. — Första akten öfverträffas likväl, såsom vi redan nämt, af den andra, hvilken börjar med den redan så populär blifna balladen: Och hafvets unga tärna, sjungen af Leonora (ml! Michal), hvarpå följer den emellan henne och hennes älskare Jonathan (hr Dahlgren) särdeles sångbara ochdramatiskt väl hållna duetten, hvilken alltid framkallat stormar af bifallsyttringar. Sammansvärjningsscenen i ruinerna är gripande, och Leonoras derpå följande aria, ehuru icke alldeles egendomlig, kan äfven räknas till en af. pjesens glanspunkter. Jonathans så kallade stormaria med kör har en viss liflighet, och finalen i denna akt är så till form som friskhet ganska lyckad. JA: tredje akten förekommer en marknadsscen, rytmisktliflig och målande, samt en nordisk folkdans, deh enda musiknummern af rent Hordisk karakter. Melodramen, då konungen talar, är med alla sina minnen från likart de kompositioner dramatisk, och målande. — De öfriga sångnumren i. denna akt väcka icke så stort intresse, undantagande den storartade och pompösa finalen, som; endast fordrade en ännu större. personal i kören för att framstå såsom ett mästerverk. Recitativerna äro i allmänhet något.knappa, Musiken är kraftig, frisk, hflig och äfven dramatisk i så fall att den uttrycker karakteren af orden; men felar i likhet med så många; andra operakompositioner någon gång deri att den stundom uppehåller handlingen. Hr Pacii största : förtjenst återfinnes i orkesterns behandling; den känner han utmärkt väl, den vårdar och älskar han, stundom :till och med så, att sången derför blir tillbakasatt. Körerna äro särdeles friska, ehuru stämmorna ibland hafva för spridt eller för lågt:läge för att göra all den effekt, som kompositören torde beräknat. För öfrigt afbrytas stundom körerna likasom solosångerna genom pausen på ett sätt som här och der göra melodien mindre flytande, ån den eljest, kunnat vara, och någon gång är sången alltför kromatisk för att kunna med lätthet sjungas fallkomligt rant och för att kunna qvarstanna i åhörarnes minne. — Detta oaktadt måste likväl hvar och en, som hört denna opera, medgifva, att förtjenstefna, hvilka vi i det föregående specielt omnämt, vida öfverträffa svagheterna, och det är med verklig glädje vi lyckönska kungliga teatern att en gång hafva erhållit en svensk opera, om hvilken man kan hoppas att den länge skall bibebålla sin plats på repertoiren. Den utmärkte kompositören har:äfven uti det lifliga bifall, hvarmed opetan hvarje gång åhöres och hvarmed han sjelf förnyade gånger framropats, vunn tförtjent erkännande å publikens sida, : Utförandet af Kung Karls jagt vinner med hvarje gång pjesen spelas. Fra Hedin sori den 16-årige konungen, mål Michal som fiskarflicka, hr. Däblgren som bondgosse och hr Lundbergh som Gyllenstjerna, hvilka innehafva hufvudpartierna, lyckas alla så väl i dramatiskt som 1 musikaliskt afseende uppbära sina roler, och äfven öfriga medspelande samverka till operans framgång. ! Med undantag af hrr Walin och Lundbergh, uttalar likväl ingen, af. de sjungande personerna texten nog tydligt för att af åhörarne Kunna uppfattas. Orkestern har måhända den svåraste uppgiften, hvilken åen 15ser rätt väl, med undantag af en och annan mindre god stämning af blåsinstrumenterna. Dekorationer och kostymer ärd med mycken omsorg uppsatte, och de förra i synnerhet göra hr Roberg verklig heder.