Aftonbladet – 8 december 1856, sida 1

Hvarje utställare, som uppropades, gick under en triumferande musik fram till bordet, der hertigen gatt, omgifven af direktionen för kongressen. För hvar och en, som framträdde till ; direktionsbordet, reste sig hertigen. och öfverlemnade : medaljen med några lyckönskande ord. -Stundom samtalade: han flera minuter med den belönade. En liten tio års gör var bland dessa. Han hade med beunransvärd skicklighet förfärdigat kuber och koniska. figurer af papp, och församlingen klappade händerna då han gick fram att emottaga sin medalj. När han vände tillbaka, omfamnades han och kystes i förbigåendet af ett vackert, elegant ungt fruntimmer (såsom jag tyckte, en engelska), men hans blickar sökte moder och: fader och syskon, i hvilkas midt han snart befann sig med sin medalj, den lycklige lilla gossen. En figur i fonden af salen ftilllrog sig ofta mina blickar under belöningsceremonien. Det var en femtioårig, tjock madamy, i en simpel hvit mössa, liknande en nattmösse, och tarfliga kläder. Hon hade stält sig på en hög bänk midt emot direktionsbordet och så, att hon kunde öfverskåda hela försaralingen. Hennes frodiga godlynta angigte lyste som en sol under det hennes ögon följde hvarje arbetare, som kallades fram ur hopen och som efter möttagen belöning dit återvände bland lyckönskande vänner. Man såg, att hon trivmferade med dem och att hon fröjdades öfver arbetets triumf; man såg att hon kände den såsom sin egen, och att hon för dessa belönade arbetare hade ett moderligt hjerta, att hon ansåg dem alla såsom sina gossar, Så stod hon outtröttlig och lyste och myste från början af eeremonien, som väl räckte tvenne timmar, ända till dess slut. Med den afslutades kongressen efter att ha räckt endast i fem dagar, men likväl derunder grundlagt internationella förhållanden, som skola fortvara och tilltaga så länge som kristi.a nationer skola fortvara på jorden. Het