Aftonbladet – 6 december 1856, sida 3

(Insändt.) Nägra erd om skårgårdsflottav. Under den strid, som i afseende å stora flottan och skärgårdsflottan både inom och utom representationen egt rum, har på mångahanda sätt blifvit ådagalagdt, huru det sistnämde, för riket vigtiga vapnet, särdeles under senare tider, blifvit tillbakasatt. Denna lilla uppsats torde äfven i sin mån lemna ett slående bevis derpå. Landets beväringsskyldige ega rättighet att välja, antingen de, för beväringsåren, vilja ingå vid landtarmåen eller flottan. En del af Stockholms läns beväringsskyldige, vanligen omkring 3 å 400 man, anmäla sig årligen till sjötjenst och blifva sålunda enrollerade för flottans behof. De hafva äfven i följd deraf tillförene blifvit inexercerade i och för skärgårdsvapnet, hvilket äfven måtte vara det rätta, så mycket mera som de dertill befunnit särdeles användbare. På senare tider och under en längre följd af år har detta manskap deremoi varit öfverlemnadt till lifbeväringen och å Ladugårdsgärdet vid detta regemente paraderat som infanteri. Flottan bar aldrig sett detta manskap, än mindre inöfvat det för dess behof; den eger endast mönsterrulla öfver detsamma. Hvad kan orsaken vara till ett sådant förhållande? Icke kan det vara brist på officerare som förorsakat det, då flottan under många år haft 20 åa 30 surnumerärer? Behöfver då skärgårdsvapnet ingen bemanning af beväringen? Eller, i motsatt fall, hvarföre -inöfvas icke dessa ynglingar för det vapen, hvartill de äro afsedda? Herr sjöministern torde bäst kunna besvara dessa frågor. Insändaren tror emellertid, att sjöbeväringen, åtminstone i iörsta hand, bör inöfvas till sjötjenst, på det den, i händelse af ett hastigt utbrytande krig, någorlunda må känna det vapen den tillhörer och som i första hand fordrar dess medverkan. För flottans befäl är äfven af ganska mycken vigt, icke allenast att lära känna den unga trupp, som en gång skall stå under dess befäl, och erhålla årlig öfning att väl och ändamålsenligt dana densamma för skärgårdsvapnet hvartill den hörer, utan jemväl på samma gång sjelft närmare lära känna ett för riket så vigtigt vapen, Då nu stora flottan icke det ringaste kan lida deraf att sjöbeväringen inöfvas i och för skärgårdsvapnet, och kostnaden för kronan icke är en skilling större om denna beväring exercerar vid flottan eller lifbeväringen, torde man våga hoppas, att herr sjöministern hädanefter måtte rätta ett sådant förhållande. td. Sjöofficer.