Aftonbladet – 6 december 1856, sida 3

stället att, såsom genom åtskilliga motioner blifvit föreslaget, medlen måtte åstadkommas genom, bränvinsskatten, genom grundskatternas kapitalisering -och; såsom Sahlström nu föreslog, äfven genom bankovinsten: — Då tiden :ej för dagen medgifver en närmare redogörelse för debatien, så återkomma vi dertill en annan dag. (Införes på begäran.) Kapellpredikantens enka. Högt upp uti norden det ligger ett tjäll, Belyst utaf flammande norrsken hvar qväll, Ombrusadt af väldiga strömmar. Med snötyngda lockar stå granarne-der Och qvicksilfret fryser. Vårt Norrland det är; — Dit följen med sångarens drömmar! : Träd in. Här är mörkt, här är trångt, här är kallt! Der sitter en moder, utblottad på allt, Sex små omkring henne stoja. Nog länge med barnen hon frös och hon svalt Nog länge hon kryddat med tårarnes salt Barkbrödet i lutande koja. Men snart kommer pappa — så ropa de små — Och då få vi bullar och kringlor också, Och böcker från Stockholm, så sköna., Så gråt då ej moder; fast vintern är kall, För vårsolens strålar försmälta han skall Och ängarne åter bli gröna. Den yngste kröp upp uti moderlig famn — Hon nämde med skälfvande läppar hans namn Och höljde den späde med sjalen. Men ute den stormande zordan gnyr, Hvar ros från de vissnade kinderna flyr, hjertat lägra sig qvalen. Det bultar på dörrn. Det är han,! Med ett skri Hon störtar de hungrande barnen förbi Och öppnar den bågnande porten. Ena sjöman med lungvåta kläder der står: O, gif mig qvarter innan lifvet förgår, En främling jag är här på orten. Jag drifvit på hafvet i gungande slup, Sen Umeå sjönk i dess svindlande djup Med last, med kapten och besättning. Den siste jag såg var en drunknande prest, Han skrek om sin hustru och barnen, som bäst, Tills hjertat i döden fick lättning Han talte ej mera. Ett fasansfullt rop! Den arma slog händerna våldsamt ibop Och sanslös hon störtade neder. Och barnen de slöto sig tätt till sin mor; Det blef utaf jämmer en rörande chor. — O, kunde den tränga till Eder! J lyckliga mödrar! det lider jul, — Julhögen med russin och saffran, så gul, Förtjusning hos barnen väl väcker; Men tron mig! Den firar af alla dock bäst Försoningens sköna och heliga fest, Som bröd åt den hungrande ricker. Herman Bjursten.