Aftonbladet – 1 december 1856, sida 1

TETRIS STAS EEE FEAT ETT Vi hafva hört sägas, att sistberörda undantag, hvilka härleda sig från borgareständet sjelft, med hvilket ridderskapet och adeln sig förenat, skulle tagas till förevändning för yrkandet på ett förkastande af förslaget, hvers billighet och nytta man icke torde våga att i öfrigt bestrida. Dessa undantag kunna visserligen till en del anses både olämpliga och öfverflödiga, men då förslagets antagande i alla fall innebär ett stort steg framåt till beredande af någon rättvisa åt de nu orepresenterade och på samma gång otvifvelaktigt skall bidraga till höjande af borgareståndets vigt och inflytande, och då det vid sistlidne riksdag antogs af förstärkta konstitutionsutskottet med icke mindre än 62 röster mot 17, förmoda vi, att det endast blir på den konservativa sidan, som man framkommer med invändningen att förslaget icke vore nog radikalt och derföre icke skulle löna mödan att antaga. De ifrågavarande undantagen komma i alla fall, så vidt de äro öfverflödiga och olämpliga, utan tvifvel att falla bort, så snart fråga derom väckes, och torde under tiden kunna tämmeligen oskadligt qvarstå. På det närmaste sammanhängande med det allmänna förslaget till förändring i städernas representationsrätt är det redan nämda särskilta förslaget om upphörande aäf det nuvarande valsättet för Stockholms stad, hvarigenom hufvudstadens representanter utses klassvis, tre bland maistratspersoner, två bland grosshandlare, en bland fabrikörer, en bland minuthandlare och tre af embeten och handtverk. Detta stadgande skulle enligt det hvilande förslaget bortfalla, så att för val af hufvudstadens representanter, hvilkas antal fastställes till tio utan afseende på några vissa klasser, endast samma grunder blefve gällande som för rikets öfriga städer. Den föreslagna förändringen, som redan länge och med skäl varit yrkad, antogs vid förra riksdagen såväl af borgareståndet som af adeln och presteståndet, men förklarades af bondeståndet — efter hvad man har sig bekant, i följd af en ifrån vissa prohibitister inom det förstnämda ståndet utgången manöver — såsom hvarken nödig eller nyttigo. När bondeståndet vidblef denna mening oaktadt konstitutionsutskottets inbjudning, att ståndet måtte i denna sak foga sig efter de öfriga stånden, och frågan sålunda kom under omröstaing i förstärkt konstitutionsutskott, antogs förslaget likväl der till hvilande med 69 ja emot endast 10 nej. Enahanda utgång hos ridderskapet och adeln, som det sistnämda förslaget hade hos bondeståndet, erhöll vid sistlidne riksdag det likaledes hvilande förslaget till ändring af 52 regeringsformen och 24 riksdagsordningen, att bondeståndet må sjelft tillsätta sin sekreterare, ett förslag, som likväl vid näst föregående riksdag bifallits af alla fyra riksstånden, ehuru K. M:t då vägrade sin sanktion derå. Vid omröstning i förstärkt konstitutionsutskott blef emellertid äfven detta förslag hvilande, ehuru endast genom en rösts pluralitet och således förmodligen genom den törseglade sedelns hjelp. Under det vi åt detta för bondeståndet vigtiga förslag önska all den framgång, som det obestridligen förtjenar, måste vi såsom jemförelsevis ännu vigtigare för hela representationen anse det förslag till ändring i 39:de S riksdagsordningen, som innebär upphäfvandet af den orimliga sjelfskrifvenheten för den främste af ridderskapets och adelns ledamöter att vara ordförande i utskott och öfrige rikets ständers delegationer, samt medgifvande af rättighet åt rikets ständers utskott, utskottsafdelningar, nämder och revisorer, likasom åt fullmäktige i banken och riksgäldskontoret, att inom sig välja ordf rande. Detta förslag förklarades väl äfven af ridderskapet och adeln såsom hvarken nödigt eller nyttigt,, men antogs vid omröstning i det förstärkta utskottet med 42 röster mot 37, och erfarenheten kommer väl snart att visa, om adeln ännu skall motsätta sig en af förnuft, rättvisa och billighet redan länge yrkad eftergift af ett privilegium, som af ingenting rättfärdigas och hvars utöfning icke allenast ofta länder till obotlig skada för riksdageärendenas behandling, utan äfven ej sällan förorsakar adeln sjelf den största förlägenhet. Vi återkomma härnäst till de öfriga för. slagen. — H. M. enkedrottningen har till de brand