Aftonbladet – 28 november 1856, sida 2

ofog. I andra länder står teatern; jemte öfriga bildningsanstalter, under undervisningsministerns hägn; men vår kongl. scen tyckes, åtminstone i detta särskilta hänseende, hittills varit alltför mycket ohägnad. Riksdagsmannaval. Staden Falkenberg har till riksdagsman utsett borgmästaren Lundberg. Eldsvådan i Ekesjö. Ekesjö-tidningen Hvad Nytt?, hvars tryckeri vid branden blifvit förstördt,, meddelar i ett särskilt utgifvet qvartblad följande af nödhjelpskomiten utfärdade adress till allmänheten, som så tillräckligt skildrar den stora nöd, hvari de husvilla i en sträng vinterköld befinna sig, att vi ej anse oss behöfva lägga en välgörande allmänhet på hjertat behofvet af en skyndsam hjelp: Sistlidne tisdag den 18 dennes kl. omkring 4 på morgonen väcktes denna stads invånare af det hemska ropet: elden är lös!, Alla, unga och gamla, rusade upp från sina bäddar och ut i vinternatten till brandstället, för att, om möjligt, afvärja den hotande faran; men ankomne dit kunde de ingenting uträtta, emedan det brinnande huset, guldsmeden Svanbergs, beläget i hörnet af stora torget, redan stod i ljusan låga samt ögonblickligen antände trenne på olika sidor närbelägna hus. Vid sådant olyckligt förhållande måste eldsläckningsmanskapet och sprutorna, hvilka voro i godt stånd, användas på spridda håll, hvilket åter verkade att det härjande elementet, som jemväl tog näring af den blåsande nordvestliga vinden, blef öfvermäktigt och inom några få timmar lade nära hela södra delen af staden, eller dess bäst bebygda del, i aska. Med öfvermenskliga ansträngningar lyckades dock att bevara kyrkan och stadens nordliga del, ehuru för menniskoögon det nästan syntes omöjligt. Öfver 40 gårdar ligga jemoade med jorden, blott de nakna skorstenarne qvarstå. Öfver 140 hushåll, utgörande omkring 560 personer, irra husvilla omkring, många saknande det nödvändigaste. Flera af de närmast eldens utbrott boende, hvilka fingo minst bergadt, hade intet af sin lösegendom brandförsäkradt, och de fasta egendomarne voro i allmänhet lågt försäkrade. — Hvar alla de arma skola herbergeras under denna oblida årstid, och hvad de skola klädas och födas med, det vet allena Han, som föder foglarne under himmelen; dock våga vi i vår nöd vända oss med bön om hjelp till den välgörande svenska allmänheten, på hvars deltagande hjerta nöden förr aldrig klappat förgäfves. Alla gåfvor, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, emottagas med innerligaste tacksamhet af den härstädes bildade nödhjelpskomitn, som vill dem framdeles redovisa. — Kringboende grannar, som med spammål, rotfrukter eller viktualier vilja bispringa värt svårt hemsökta samhälle, kunna aflemna sina godhetsfulla bidrag uti nya skolhuset. Ekesjö d. 20 Nov. 1856. Nödhjelpskomiten.n Tidningen tillägger följande detaljer: Omkring kl. 7 f. m. var allt hopp ute att kunna rädda något af stadens södrä del; men åt norr sågs ännu någon möjlighet, ehuru elden redan började angripa den i vester från torget belägna husraden, som sammanhänger med vestra och nordvestra stadsdelen. Stadens befolkning kunde, ehuru utmattad efter att redan trenne timmar varit i den strängaste verksamhet, mera mangrant samlas på de punkter, der möjlighet fanns att rädda, jemte det friska arbetare från landsbygden då anlände, och lyckades, efter tvenne timmars förtvifladt arbete, att, sedan hälften af gården nästintill den hvaruti elden rasade, blifvit rifven, blifva så pass mästare öfver lågorna, att hoppet om räddning blef den lifgifvande tanken som satte spänstighet uti det af öfveransträngning förlamade folket. Att samtlige stadens invånare härvid i allmänhet voro utomordentligt nitiske, är här öfverflödigt att nämna; men det är med synnerlig tillfredsställelse vi kunna uppgifva några personer, som med sin rådighet och sitt outtröttliga arbete dessutom bidrogo till, att ej hela staden blef lågornas rof; bland desse äro mest framstående: löjtnant A. Livijn, sergeanten vid Smålands husarregemente F. Stjernspetz, garfvaregesällen Sundell; guldsmedsgesällen Ålander, husaren Strid, soldaten af Kalmar regemente Lönn, korporalen vid samma regemente Gräns samt f. d. kyrkovärden Johannes Jonsson i Risan. Då nu faran från det hållet, som nämt är, tycktes vara någorlunda häfven, förmärktes att den rofgiriga gästen äfven gjort besök i vårt vackra kyrkotorn, oaktadt den redan tidigare på morgonen, som man trodde, blifvit derifrån helt och hållet fördrifven, sedan södra torpluckan förbränts; sista försöket gjorde den olycksbringande fridstöraren högst upp vid tornspiran, der den sökte få näring under de med tjära bestrukna jernplåtarne; men till all lycka blef faran i tid bemärkt, så att några rådiga personer genast begåfvo sig dit, ehuru det med verklig lifsfara var förknippadt. och lyckades i så måtto dämpa elden, att rådrum gafs till att få arbetare med nödiga redskap förflyttade till denna så vigtiga punkt, ty hade elden här blifvit den segrande, så hade efter all anledning äfven hela norra delen af staden blifvit lagd i aska. Vid kyrkans räddande kunna vi såsom de verksammaste nämna: ordnaren vid släckningsarbetet derstädes, hvars namn är oss obekant, jemte f.: d. kyrkovärden Gustaf Jonsson i Risan, murmästaren Norström, bygmästaren Petersson i Bånarp samt inhysesmannen Zacharias Gustafsson i Lillemålen under hemmanet Hafsjömålen af Ekesjö landsförsamling; och om någon, vare sig af allmänna medel eller af den enskilta välgörenheten, kommer att erhålla någon belöning, så torde det blifva denne sistnämde, emellan 60 och 70 år gamle, utmärkte man, som dervid borde komma i åtanka, hvilken, sedan han med oförklarlig styrka och vighet i flera timmar deltagit vid släckningen, nästanoafbrutet i den stränga kölden bestridde vaktgöringen uppe i tornet till låvgt fram på andra dagen, till dess all fara var förbi. — Äfven på ett par andra ställea var det rådighet och de mest oförtrutna ansträngningar som, näst Guds nåd, räddade delar Fin ot Nn Sönd Eke ta VE sn SN