Aftonbladet – 27 november 1856, sida 3

för att med vattenooch. brödstraff aftjena dem ådömda böter, och några äfven landsförvista — och dette allt, emedan de ej kunnat med sin mun bekänna hva: de ej kunnat med sitt hjerta gilla och tro; eburu d: för tfrigt varit vitsordade för sin fromhet och .sedliga vandel. Barn hafva emot föräldrarnes vilja a kronolänsmän och fjerdiogsmän blifvit ryckta ifrår. dem och förda till presten för att döpas. Om pu till följd af dessa och andra omständigheter en revision af kyrkans författning må anses af behofvet på kallad, såsom ock ett förslag till ny kyrkolag längesedan blifvit utarbetadt af en dertill af Kongl. Maj: I förordnad. komite, så tro vi dock och kunna icke för dölja denna vår öfvertygelse, att det bekymmerfulls tillståndet icke afbjelbes med hvilka reformer som helst, med mindre tillika fri religionsöfning förunna: hvarje Kristi bekännare, ehvdd han må tillhöra statskyrkan eller icke. Oss veterligen finnes också numera intet protestantiskt. land, med undantag af Svergecoch storhertig: dömet Mecklenburg-Schwerin, der icke denna frihei redan blifvit medgifven. Och — enligt hvad erfarenheten äfven bevittnat i de länder, der denna fri het någon längre tid egt rum, så att dess frukter med någon säkerhet kunna bedömas — öfverallt har denna frihet ländt till det religiösa lifvets utveckling och förkofran. I Storbritannien har, oaktadt de 3: ögonen fallande stora brister, hvilka vidlåda den anglikanska statskyrkliga! institutionen, dock under denna frihets hägn en vördnad för sabbaten, en vär: ma och ett deltagande för vär kristliga läras höga sanningar och föremål, en åktning för lagar ocH för all laglikmäktig mensklig skyldighet, och i förening härmed en allmän förkofran, ett lugn, en fasthet och bestånd gjort sig gällande, som uti intet annat bland länderna: på Europas kontinent äroatt återfinna. Dock är det ieke ensamt på grund af den lärdom, som erfarenheten i andra länder gifvit vid handen, som vi hu drista framträda inför Eders Kongl. Maj:ts tron och fästa uppmärksamheten på denna vigtiga sambällsangelsgenhet. Frihet tillhör fastmer detre ligiösa lifvets väsende: Icke under skydd af borgerlig makt, utan tvärtom under förföljelser af densamma blef kristna kyrkan från början upprättad i verlden, och blott genom samma kraft, af hvilken hon Ifrån. början blef upprättad i verlden, d. ä. blott genom kraften af samma eviga. sanning, kan hon bestå och fortfarande bära sinä välsignelser till vårt slägtes andliga. förnyelse, då deremot allt; tvång, allt ingripande af borgerlig makt ireligionsangelägenheter icke kan annat än hämma och. störa den andliga lifsutvecklingen, samt således indirekt äfven inverka menligt på staten. Det är fördenskull icke i något : visst religiöst partis, ej heller i några vissa schismatiska individers intresse, utan med hänsyn till det religiösa lifvets och statens gemensamma båtnad, som undertecknade underdånigst våga anhålla, att fri religionsöfning må beviljas samtlige den kristna religionens bekännare; Vår underdåniga anhållan är fördenskull, att alla lagar och förordningar, hvilka inskränka och förbjuda denna fria religionsöfning, såsom missgerningsbalkens 1 kap. S 3, 4; ärfdabalkens 7 kap. 4; kongl. plakatet af den 12 Jan. 1726; kongl. förordningen af den 24 Jan. 1781 m. fl., må blifva i grundlagsenlig ordning afskaffade. Emellertid, på det ingen våldsam rubbning uti förhandenvarande kyrkliga förhållanden härigenom må föranledas, våga vi tillika underdånigst anhålla, att norska lagen äf den 16 Juli 1845 angående religionsfriheten, såsom ofelbärt i de: hela fullt tillsmplig äfven för oss, må läggas till grund för ordnandet af dissenters. eller från statskyrkan skiljaktiga medlemmars förhållanden och skyldigheter såväl mot den bestående starbkyrkan, som mot staten, samt rörande äktenskap och barnuppfosträn. Och våga vi slutligen i djupaste underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till rikets ständer härom nådigst aflåta proposition. Den andra lyder sålunda: StormäktigsteAllernådigste: Konung. Då, såsom ;den offentliga åklagaremakten jeniy5l erkänt, geoom 16-4 regeringsformen hvarje svensk medborgare blifvit tillförsäkrad så väl rättighet at fritt välja den religion, hvartill ban villsig bekänna, som äfven skydd i utöfniogen af samma religion, skvidt ban derigenöm icke störer sämbällets lugn e! ler -åstadkommer allmän förargelse,; men den grund sats man. sålunda, i sammanhang med ett förbätt radt statsskick, velat genom lag göra: gällande, icke blifvit hållen i helgd, utan lagskipande makten vid flerfaldiga tillfällen i detta ämne tillämpat äldre författningar, hvarigenom inträffat, att grundlagens i frågavarande föreskrifter blifvit förbisedde; våge vi. på det desse grundlagsbud, måtte hållas i Helgd, här med i djupaste underdånighet anhålla, att Eders K. M:t täcktes till rikets nu församlade ständer aflåt: Dådig proposition om upphäfvande af dels 2 1 Punkten samt 3 och 4 44 1 kap. missgerningsbalker och 4 7 kap. ärfdabalken samt 1 och 2 44 1 kap kyrkolagen och dermed sammanvhäng egande författ Hingar, dels åtskilliga förbud och straffbestämmelse: i köngl. kungörelsen den 24 Januari 1781, dels och det förbud, som mot sammankomster till andaktsöfningar i enskilta hus; meddelats i kongl. plakate: den 12 Januari 1726 samt dertill hörande förfavningar. Bland de många skäl, som till stöd för denna underdåniga anhållan kunna åberopas, våge vi i djupaste underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådig: uppmärhsamhet på följande: 1:o Rikets ständer hafva i underdånig skrifvelse af den 11 Maj 1829 -sjelfve anfört; att, enligt allmänt erkänd grundsats för lagskipning i de fall, då särskilde lagar i sarhma ämne fingas hvår emot angan stridande, allmän lag elle? särskilt allmän författning skall vika för grundlag, och en äldre (lag) för en nyare. Häraf är, enligt vårt förmenande, tydligt, att derest Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder täckas aflåts en sådan proposition, som den, hvarom vi vågat an hålla, rikets ständer måste, såvidt de vilja konseqvente anses, densamma antaga, helst, jemlikt 83 4 regeringsformen, stadgandet i densammas 16 skal efter ordalydelsen vid hvarje särskildt fall tillämpas. Men om man äfven vid tolkningen at grundlagen ville följa den grundsats, som för tillämpning af allmän eiviloch kriminallag är uti 11.4 tkap. rätie: sångibalken gifven, måste dock enhvar, som med-16 regeringsformen jemför dess-2 och 28 44 samt If rikedagsordningen, klart inse, att åberopade 16 t syftar en utvidgad religionsfrihet. Deita blir än mera ostridigt då man besinnar, att sedan, efter regeringsformens. , antagande den 6 Juni 1809, riksstånden till konstitutionsutskottet inkommi: med anmärkningar mot särskilta 44 i densamma; .så har utskottet den 29 November samma år-afgifvit utlåtande som, i hvad det rörer frågan huruvida grundlagen medgifver hvarje svensk medborgare fri religionsutöfniog, lyder som följer: ; Hos högvördiga presteståndet hafva följande anmärkningar förekommit: Uti 42 har man yrkat det stadgande, aft äfven konungahuset borde vara af den rena evangeliska läran.x Detta stadgande är, så vidt det beträffar de kongl. prinsarne, i suceessionsordningen intaget, och man lärer ej kunna föreställa fig; det en-regent. skulle -underlåta att uppföda sina söner i den lärs, somär vett hufvudsakligt vilkor för tronföljden. Det vore kavhända på en g ng opolitiskt och onyttigt att än vidare utsträcka denoa föreskrift. Det är endas: konungens böjelse i förening med afseende på fäderneslandets fördelar, som torde böra bestämma haus val af gemål. Prinsessorua åter ega ingen närfsrätt till tronen. och kunna således ej af några pstatsakäl beröfvas den hva je undersåte tillagde resligionsfriket., S 16. Att det hägn, som landets religion bör .pjuta, måtte i utmärkas genom följande tillägg: RTL a RE AR CO AL hen JE CA RA KT I JR Kd t -TYR TRR JV NJA EN Kn FRA KEN KR MN, Ja INGA LERA. EKA LEE Ink ert Int en JA nn JR LÄR j RR Jord RER AR