Aftonbladet – 26 november 1856, sida 2

Det hade ålegat Danmark att ofördröjligen komma öfverens med ständerna rörande frågan, huru vid frånskiljandet af helstatsangelägenheterna gränsen skulle uppdragas mellan hvarje särskilt lands ärender och de allmänna riksärendena. Att denna gräns kunde uppdragas olika, synes deraf,att den blifvit uppgjord på ett sätt, som gör intrång på hertigdömenas rätt. Alltså hade en öfverouskommielse med ständerna bort träffas rörande frågan, hvilka befogenheter skola fortfarande tillkomma ständerna, då en del af den särskilts landsrepresentationens rättigheter skulle öfverlåtas åt den gemensamma representativorganen. Härvid hade tilika varit nödvändigt att åvägabringa en öfverenskommelse rörande de särskilta landsdelarnes ställning såsom delar af ett helt, uti hvilket i öfverensstämmelse med fördragsvilkoren, ingen del skulle vara den andra underordnad. Uti alla dessa frågor hade, vid helstatsförfattningens införande, icke blifvit rättvist förfaret. Men icke blott ständerna, utan äfven tyska förbundet hade fullt anspråk på aktning för deras rätt och uppfyllande af de högtidliga löften, som Danmarks krona afgifvit. Den danska regeringen borde skynda sig, att ännu efteråt åstad komma den förut ur sigte lemnade: öfverenskommelsen med ständerna, om tyska förbundet skålle blifva tvunget till den oangenäma nödvändigheten, att ä sin sida taga saken om händer, och söka åstadkom ma ett botemedel. Uti det preussiska dokumentet skall slutligen äfven ifrigt hänvisas på behofvet af en snar definitif förklaring från Danmarks sida. Från Wien. skrifves, att dervarande ryske ambassadören baron Budberg haft ett samtal med utrikesministern grefve Buol, hvarvid den förre i sin regerings namn protesterat mot all intervention från tyska förbundets sida. Ryssland skulle betrakta ett sådant steg såsom en direkt inblandning från främmande makters sida i Danmarks inre angelägenheter.