gjorda beskyllning vöre egrundad, kunde lätt. slutas deraf att enligt motionen ingen af prostetinget kunde fällas utan full. enhällighet och för öfrigt alla förhandlingar vid tinget skulle grunda sig på:full bevisning och fakta, ej som vid jurydomstolar på subjektiv öfvertygelse. Biskop Thomander: Det närvarande religiösa tillståndet hade visat sig lemna anledning till hvarjebanda förutsättningar, antingen så ait vid kyrkotukten är gjordt allt hvad som låter sig göra, eller så att ställoingen är förtviflad och ingen räddning möjlig, eller hvad som vore ett medium mellan dessa begge, att visserligen mycket är bristfälligt,. men att man ej:bör misströsta om möjligheten af en förbättring. Till den sistnämda åsigten bekände sig talaren. Med dez kännedom talaren egde om der ledamot, som först yttrat sig öfver motionen och förkastat densamma, ansåg talaren sig böra antaga, att detta förkxstande skett på goda grunder. Härtill. kunde dock ej räknas hvad denne talare i sitt yttrande anfört såsom motiv för sitt afstyrkande af motionen, att nemligen förfaringssättet vid prostetingen vore inqvisitoriskt. Våra domkapitel begagna ju också en inqvisitorisk procedur; men ingen har på den grund yrkat deras upphäfvande, och den ledamot i kyrkolagskomiten, som tillhörde yttersta venstern, hade ju velat bibehålla dem. -Motionären sjeli tycktes vid sitt försvar af motionen ej heller hafva gjort sig reda för rätta betydelsen af inqvisitorisk process. I förevarande motion vore icke ens fråga om inqvisitorisk rättegång, utan endast, att den, som ej instälde sig på kallelse, skulle fällas contumaciter bvilket äfven brukas vid våra verldsliga domstolar, der rättegången har en konseqvent ackusatorisk form. Talaren önskade att den förste talarens auktoritet ej måtte föranleda ett mindre gynsamt upptagande af motionen i ståndet. Lektor Sonden fästade uppmärksamheten på den föreslagna behandlingen af de i motionen uppräknade grofva brott, vid hvilka lzgen icke fästat något kyrkligt straff. Prosten Rundgren företog en något utförligare granskuing af motionens innehåll, ansåg visserligen kyrkotukten vara på förfall, men att också ett korrektiv vore gifvet genom utöfvande af den plikt och rättighet kyrkoherden redan eger att ej meddela nattvarden åt uppenbart obotfärdiga syndare, om de ej erkänna sin ånger. Hvad motionären anfört såson. en brist i vår kyrkliga lagstiftning, att ej någon offectlig handiing från kyrkans sida ur församlinger utesluter den af verldslig lag dömde förbrytaren, an såg talaren såsom en vinst, då detta utvisade, at: det kyrkliga oeh borgerliga vore hos oss så införlifvade med hvarandra, att kyrkan, glädjande sig. öfver det kristliga i sjelfva den borgerliga lagstiftnibgen, auser ytterligare åtgärd från dess egen sida obehöflig. Talaren förmenade en åtgärd från kyrkans sida, hvarigenom den af lagen redan straffade, ytte ligare bränmärktes, innebära en kärlekslöshet som ej borde tillhöra den kristliga kyrkotukten, och slutvade med att uttala sin önskan om revision af kyrkolagens stadgande i 10 kap., om -bann, af kongl. förordningen om kyrkoråd och af författningen om enskilt skrift. Prosten Landgren anmärkte den sällsamma förening af forntidens hårdhet och modern -känslosamhet, som visade sig i den siste talarens yttrande, och lade vederbörande på hjertat, att vid den kyrkliga lagstiftningen ej sväfva mellan ytterligheterna, utan bygga allt på fullt vetenskaplig och kristlig. grund. Med dessa yttranden remitterades motionen till lagutskottet. Kyrkoherden Oiterströms molion om ett centralseminarium för folkskolelärare och om användande för detta ändamål af de till folkskolelärares pensionering af rikets ständer anslagne 80,000 rdr föranledde lektor Sonden att protestera emot att dessa medel skulle dragas till andra ändamål än dem rikets ständer dermed åsyftat. Vid föredragning af biskop Björcks motion om minskning af folkskoleseminariernas antal, förbätrande af undervisningen vid dem som skulle bibehållas och anläggande af småskolor med oexaminerade lärare, i enlighet med grefve Rudenschölds plan ör folkskolan, uppträdde doktor Säve, som hade föreställt sig att grefve Rudenschölds mening ej skulle vara att låta de rörliga skolorna alldeles utträrga le fasta. Det skulle i vissa landsorter blifva särdees svårt att få tjenliga lärare i småskolorna, till det unt21, som åsyftades. Hvad den föreslagna minskningen af seminarierna veträffade, förklarade sig talaren på det högsta emot om seminariet i Hernösand skulle indragas. Talaen fästade för öfrigt uppmärksamheten på vigten ör folkskolelärares bildning af att med semineriet olkskola vore förenad, och ansåg nödvändigare att ör sådant blefve sörjdt, än att några teoretiserande ärda anstalter inrätiades. Med doktor Säve förerade sig biskop Bergman. Professor Carlson unddrstödde i ett längre förerag motionen och fästade sig isynnerbet vid den lel deraf, som å:yfiade förbåitring ef undervisnin;ens qvalitet, i det tal. erinrade om de arbetande dlassernas stigande betydelse och deraf följande krat vå större upplysning. Tal. yrkade på en noggrannare. nspektion öfver folkskolorna och önskade att utskottet detta afseende kunde åstadkomma ett förslag, som ej ör mycket rubbade sammanhanget mellan kyrka och kola. Med motionären instämde talaren i förorlandet af seminariernas minskning, och förbättrande f de återstående närvarande anstalterna af detta lag vore snarare ett slags bättre folkskolor än plantkolor för lärare. För öfrigt tarfvade hela folkskoleäsendet en revision. Med professor Carlson instämde dr Sandberg. Sedan motionären yttrat sig i frågan och dr Säve ch professor Carlson vidare förklarat sig, remitteades motionen till ekonomiutskottet. mm 2 Ah