Vi meddela här nedan den märkliga artikel i Times, deri tidningen, som ett nödvändigt vilkor för fortbeståndet af förbundet mellan England och Frankrike, i oförtäckta ord yrkar på de personers (Mornys, Walewskis m. fl:s) aflägsnande från ledningen, af Frankrikes utrikes politik, hvilka genom sia undfallenhet för Ryssland och sitt hot mot den engelska pressen nyligen bragt förbundet mellan vestmakterna i fara. Viåtergifva artikeln här i sin helhet: Monitörens senaste förklaring har, säger Tim: s, utom sin betydelse som ett steg till glömska af skarpa ord som blifvit vexlade, en annan knappast mindre vigtig betydelse. Detär nu första gången det formligt och på fullkomligt officiel väg tillkännagifves för verlden, att en skiljaktighet förefinnes emellan England och Frankrike. Denna skiljaktighet har Monitören, i enlighet med den försonliga anda, som den så hedrande lägger i dagen, skildrat såsom varande af ringa betydelse — en slutsats, i hvilken vi beklaga att vi ej kunna instämma. Vid skiljaktigheter emellan vänner uträttas aldrig något godt dermed, att man underskattar deras vigt och söker så fort som möjligt komma ifrån ämnen, som på ett elier annat sätt måste definitift afgöras, för att bvtrygga möjligheten af en fred och försoning. Vi anse det derföre ej för en sak af-obetydlig vigt, om tvistepunkterna emellan Engian i och Ryssland afgöras genom en preliminär öfverenskommelse eller genom en ny konferens. Vestmakternag heder, krigets ändamål, fördragens helgd, den ställning som Ryssland hädanefter kommer att intaga i Europas rådslag — allt detta beror på det o.wedelbara afgörandet af hvad vi ej vilja kalla. de fiågor som blifvit väckta, utan de bedrägerier och chikaner som blifvit försökta af Rysslaud, ett-afgörände af de allierade sins emeilan och ej af någon ny europeisk kongress. Låtom oss nu kasta blicken litet tillbaka. Medan kejsaren i Plombieres sökte denra hvila, som regeringens-oupphörliga mödor och bekymmer gjorde nödvändig för honom, var den ryska intrigen verksam i hans kabine:t, och den trohet man der-var helt och hållet skyldig Frankrike blef genom medel, som vi här ej vilja närmare uppgifva, åtminstone delad emellan Frankrike och Ryssland. Denna listiga makt såg, märkte och begagnade sig till det yttersta af sin fördel. Preussen hade aldrig gjort någon hemlighet af sina ryska sympatier; Piemont hade gifvit efter för sm cker och smekningar och var minst sagdt tvekande i sitt fasthängande vid en trogen tolkning af fördraget; Frankrike, eller åtminstone de som representerade detsamma i kejsarens frånvaro, var vunnet för sin förra fiendes sak, och allt som behöfdes var att väcka något oförsynt anspråk, som kunde underställas en kongress, der spelet, medelst Frankrikes, Sardiniens, Preussens och Rysslands egna röster, kunde vinnas emot England, Österrike och Turkiet, och krigets nesor och motgångar utplånas genom en enda handling af lyckadt bedrägeri. Planen var alldeles af det slag, i hvars karakter mera fyndighet än klokhet ingår, och skulle fullkomligt lyckats om ej tre hincer förefunnits. Det första var fastheten och skarpsyntheten hos den bepröfvade statsman som nu står i spetsen för detta lands styrelse; det andra engelska folkets frihetskänsla och tillgångar, och det tredje franske kejsarens beder och redlighet. Det var utan tvifvel för att befordra samma djupt anlagda plan, som man med afsigt började gräl med engelska pressen, i den förhoppning utan tvifvel, att vid det utbrott af förtrytelse som deraf skulle framkallas, man skulle kunna finna något som kunde ge färg och ursäkt åt de franska statsmännens beteende och gifva en giltig förklaring åt ett affall från alliansens syften och måhända äfven fcån alliansen sjelf. Måhända har det sätt hvarpå detta anfall möttes och det ljus som derigenom kastades öfver engeleka nationens verkliga tänkesätt bidragit tll ået nuvarande lyckliga återställandet af d: vänskapliga förbällandena; men ännu återsår dock en fråga, som intet återkallande vidrö:t och i hvilken de begge styrelserna äro af vientligt skiljaktiga meningar — huru skola de af Ryssland väckta frågorna afgöras? — Skola de hänskjutas till ett tribunal sov: på förhand blifvit sammansatt af den parts kreatur, som väckt dem, och i hvilket denna part gör anspråk på att få döma i sin egen sak, eller skoia de öfverlemnas ät de makter som undertecknat fördraget för att af dem behandlas i likhet med hvarje annan kränkning af dess bestämmelser, först med en remonstration och sedan, om den ej tages i akt, af ett vädjande till krigslyckan? Allt är ej gjordt dermed, att freden är afslutad; om det lönade mödan att inlåta sig i krig föratt tilltvinga sig fredsvilkor, lönar det äfven mödan att inlå krig på nytt för att göra dem respektera v. . Ana ej förmå oss att behandla de af n, d väckta frågorna såsom frågor, förtjenia af en allvarlig uppmärksamhet. De förtjena ej ens att vederläggas, och vi tro ej, att till och med en million rubler skulle gifva dem utseende af giltighet i någon med vanligt förständ utrustad persons ögon. Då vi således ej se den genom detta alldeles egna medium, taga vi oss friheten att behandla dem som grofva och med berådt mod gjorda kränkningar af pariserfördraget, som bestämmelser, de der ej skola bänskjutas till en kongress, ej diskuteras, utan heit enkelt verkställas. Det var ej för vår beqvämlighets skull, utan för att rädda Ruccland från företa stöten af ett fälttåg. som