RIKSDAGEN. Presteståndet. Lördagens plenum. Vid föredragning af remiss sistl. lördag af prosten Landgrens motion om förändring i lagstiftningen för kyrkotuktens upprätthållande, för hvars innehåll en närmare redogörelse läses på ett annat ställe i detta blad, erhöll professor Lindgren först ordet och yttrade ungefär: Kontrasten emellan det program, som Kongl. Maj:t i sitt trontal till rikets ständer gifvit i den religiösa frågan, och innehållet af ifrågavarande motion vore tillräckligt skärande för att förmå talaren att bryta den tystnad, som han eljest vid motionens föredragning till remiss velat iakttaga. Han beklagade motionens tillkomst, emedan den otvifvelaktigt komme att öka. den agitation, som fanatism och indifferentism redan så häftigt föra emot vår kyrkas bestående ordning, utan att innebära några verkliga korrektiver för de brister den vill afhjelpa. Särdeles protesterade talaren emot den inqvisitoriskå institution, som motionären velat införa i kyrkoförfattningen genom den åt prosietinget medgifna rättighet aft döma syndaren ohördan; ty lika många prosteting, som skulle finnas, lika så många inqvisitionsdomstolar skulle vi erhålla i vårt land, om eb med motionen öfverensstämmande lagstiftning skulle komma till stånd. Att vår kyrkotukt är slapp kunde ej förnekas; men farligt vore att söka hjelpa ett ondt med ett annat, som vore sjufaldt värre. I en utförligare granskning af motionen ansåg talaren sig för närvarande ej böra ingå — Med professot Lindgren instämde prosten Melen, kyrkoherden Schönbeck m. fl. Prosten Emanuelsson sade, att han ofta vid tanken på skriftens ord: I skolen icke gifva hundarne det heligt är m. m. gjort sig förebråelser för att hafva låtit efter sin öfvertygelse obotfärdiga syndare framgå till Herrans nattvard. Han kände ock mänga kristna, som gjort sig samvete af att begå nattvarden i sällskap med sådana personer. : Med möda hade talareu inom sin församling kunnat afhålla de i detta afseende tvekande från att blifva separatister. Man kan visserligen invända, att vi i 10 kap. kyrkolagen hafva lagstiftning i ämnet, då i nämde kapitel föreskrifves varning inför pastor och, om detta ej hjelper, inför domkapitlet; men då besvär derifrån kan föras hos -hofrätterna, som ofta upphäfva domkapitlens beslut, vore dermed föga vunnet. Någon inqvisitorisk tendens hos den ifrågavarande motionen kunde talaren för sin del ej upptäcka; det vore ju ej fråga om något pinande och plågande af menniskor och då denna makt tages från presten och i stället tillägges kyrkorådet, vore ju äfven intet prestvälde att befara. Talaren instämde fullkomligt i syftet af prosten Landgrens motion. Biskop Björck ville instämma i motionens syfte, om han ock ej gillade den i dess helhet. Fästade sig vid de af den nästföregående talaren fälda yttranden, dels att han för sin del känt förebråelser att utdela nattvarden åt obotfärdiga, dels om. församlingsmedlemmarnes tvekan att jemte sådana taga nattvarden, och fann dertill ej vara skäl, då enligt skriften bekymret derför hvarken tillkomme pastor eller några enskilta medlemmar i församlingen, utan församlingen i dess helhet. Prosten Landgren ansåg sin motion endast på två sätt kunna vederläggas, nemligen antingen så att man med skriften i hand visade, att en kyrkotukt, sådan Guds ord vill hafva den, redan förefinnes, eller att något annat bältre och med skriften mera öfverensstämmande förslag göres. För att afvärja beskyllningen mot motionen att vara inqvisitorisk sade talaren sig vilja ingå på det amendement till densamma, att om den anklagade icke sjelfmant instälde sig, skulle håndräckning från statens sida begäras för hans inställande inför prostetivget, hvarigenom skulle förekommas, att någon kunde dömas ohörd Talaren hade dock ansett med kyrkans värdighet mera öfverensstämmande att undvika ett sådant anlitande af statieös biträde Att den mot motionen