onaturliga rätt, att i skördeanden stå hos bonden på dess åkerteg och med -honom dela lönen för hans i svett och möda nedlagda arbete, så, och efter det K; M:t utfärdat förordningen den 3 April 1816 af innehåll, bland annat, att ej mindre pasior än äfven församlingspluralitet egde vitsord, då den ene eller andre yrkade upprättande af öfverenskommelse om presterättigheternas utgörande, hvilken öfverenskommelse skulle af EK. M:t för en tid af 25 till 50 år faststillas, har emellertid visat sig, att pastorerne föga nitälskat för så -beskaffade öfverenskommelser, hvilka ännu i dag saknas i en stor del om icke i den största delen sf rikets församlingar. Ett lifligare intresse har deremot gifvit sig tilkärna för de i kongl. förordningen den 12 November 1819 medgifna konventioner på tjenstetid, eiler ändå hellre på fem eller tio år, genom hvilka sistvämde öfverenskommelse tillfälle stått öppet att, vid slutet af hvarje kontraktstid, höja inkomsterna eller, som det heter, drifva upp pastoratet. Presterskapets rättighet att å marken räkna och uppbära tionde, som ännu är gllande, der konventioner icke blifvit efter någon af förutnämde metoder upprättade, tillkom under en tid då utbytet icke var särdeles betydligt, då välvilja och förtroende för tiondetagaren mildrade känslsn af det förnärmande i beskattningssättet, då presterskapet ännu icke med ständig: stegrade anspråk vetat förvandla frivilliga, af godt hjerta erbjudna gåfvor till utmätningsgilda rävtigheter. Huru annorlunda äro förhållandena icke numera? och hur obilligt är det icke, att denna rättighet oförändrad skall qvarstå sedan odlarens flit med hvarje dag eröfrat nya fält för alltjemt ökade skördar, samt strid och rätiegångar, ja till och med helt nyligen blodiga uppträden om eganderätten till denna verldens goda stört det gamla kärleksfulla förhållandet emellan hjorden och dess herde. Öfver hela landet förnimmes en allmän och högljudd klagan, åt hvilken folkombuden vid nästan hvarje riksmöte sedan 1809 gifvit lifliga uttryck, i utzalande af bekymmer öfver det betungande i presterskapets aflöningssätt och fruktan för dess ständigt växande börda; men detta allt utan framgång, enär presterskapet, som, sedan Gustaf Wasas reduktion, icke blott sutit i orubbadt bo, utan äfven vetat tillvälla sig nya -fördelar och ökade inkomster, hitintills icke kunnat formås att afstå från de orimligaste af de rättigheter, som presterskapets välbekanta privilegier skydda, och ingen förändring i dessa sistnämde kunnat vinnas, der presterskapets medgifvande saknats. Grundlagens bud: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, utöfvas af rikets ständer allena borde väl anses tillfyllest för att upphäfva den snart sagdt godtyckliga rätt, hvarmed presterskapet nu beskattar samma folk; men som utgången af alla väckta frågor om presterskapets aflöningssätt vid förutgångne riksdagar icke uppmuntrar att framlägga förslag till grundlig förändring och ny tidsenlig organisation af detta löningssätt, så torde en väl beräknande klokhet bjuda, att nu ieke fordra större reform än den som utan sammandrabbning med presterliga privilegierna kan erhållas. Hvad som emellertid bör kunna och måste tillvägabringas är skydd emot det för närvarande så betänkligt anlitade missbruket, att vid hvarje tilländalupen konventionstid höja fordringarne på löneinkomster eller med andra ord, en lag som bestämmer att presterskapet under en lång tid, till exempel etthundra år skall låta sig nöja med de, i sanning ofantliga inkomster som det redan åtnjuter och icke vidare får hängifva sig åt förboppningar om större fördelar. Med denna uppfattning af frågan, i förening med öfvertygelse att densamma, äfven utan presteståndets biträde och utan all förnärmelse af dess privilegier kan tillfredsställande lösas fordra vi; jag säger vi och menar dermed svenska folket, som i dennä stund äfven från andra rum manar presterskapet till hofsamhet och hvars målsman jag i detta ögonblick käoner mig vara; fordra vi, säger jag endast rättvisa, då jag föreslår en lag som bestämmer att: 1:o Alla af K. Maj:t faststälda, nu gällande konventioner om presträttigheters utgörande bibehållas vid gällande kraft till den 1 Maj 1958, med rättighet för rikets ständer att, efter nuvarande innehbafvares afgång, framdeles förordna ora förvandling af all i dessa konventioner bestämd afgäld till motsvarande spanmål. 2:o I alla öfriga pastorater i riket, skall genom vederbörande domkapitels försorg inom 1858 års utgång, på de hufvudgrunder kongl. förordnivgen den 3 April 1816 innehåller, upprättas ordentligt förslag omfattande pastoratets alla lagligen bestämda presträttigheter af hvad namn som helst, taxerade till visst belopp i spanmål, för att vid allmän sockenstämma, i närvaro af kronooch konsistoriiombud leda till vänlig förening lärare och åhörare emellan, då, i händelse af sådan öfverenskommelse, densamma bör till nådig fastställelse för tiden till den 1 Maj 1958 i underdånighet anmälas; men, skulle ändamålet motsvarande stridigheter uppstå, öfverlemnas förslaget och dermed framstälde anmärkningar, jemte landshöfdingens och domkapitlets utlåtande i ämnet till K. Maj:ts nåsiga granskning för att, på det sätt i hvarje förekommande fall fivnes rättvist, blifva regleradt och för tiden till den 1 Maj 1958 stadfästadt, hvarvid skall iakttagas, dels att samtlige ostridige presträttigheter, förvandlade efter deras Tätta värde, skola bestämmas att utg: i motsvarande spanmål eller om båda parterne det önskar i penningar, dels ock att inkomsten af hvarje pastorat icke beräknas högre än till det belopp hvarmed densamma nästförutgångne år, enligt antaget bruk eller enskilt öfverenskommelse, utgått. Th TT 17 OC Må AA ON TN BT