fm RA a Yr a U4U0 ME a ee LA Land aktiga, ehuru af domstol ej fälda syndare finzes ingenting stadgadt. Att offentligt upptaga dem, som ej blifvit offentligt uteslutna, innebär för öfrigt brist på bestämd kyrklig grundsats. Det är orätt att kala aflösning för uppenbara brott för enskilt skrift, hvilken sålunda sammanblandas med den gamla öronbigten. Det egentliga förslaget innehåller följande åtta punkter: 1:o Åliggande för prest att, då en församlingsmedlem blifvit fäld för sådant brott, att han skall uteslutas från kyrkans gemenskap — tillkännagifva detta för kyrkorådet, hvilket bör kungöra uteslutandet på en i sakristian upphängd tafla. 2:o Till antalet af de redan i lag bestämda brott må läggas de här ofvan uppräknade. 3:o Emot personer, som gjort sig kända för ogudaktigt lefverne och ett fortsat framhärdande i laster, må kyrkorådet, sedan flerc förnyäåde. varningar af prest visat sig fruktlösa, upp: sätta en anklagels: handling, som bör ingifvas till koutraktsprosten, hvilken derpå exser att sammankalla ett s. k. prosteting, bestående af 12 personer, af hvilka minst tredjedeleo, högst hälften bör vara prester. Detta prostetiog tillerkännes rätt aw på viss tid (minst !, år och högst ett helt år) från kyrkans förmåner utesluta den skyldige. 4:o Hör den feland: till kontraktsprostens egen församling, företräde äldste kyrkoherden i kontraktet hans ställe. :5:o Sålunda bannlyst person må, utom i dödsnöd, ingen kyrklig välsignelse åtnjuta, icke vigsel, ej ens kristlig begrafning; ej heller må han tillåtas stå fadder. Deremot må han tillhållas att flitigt infinna sig, der Guds ord läres och predikas. 6:o0 Begärd aflösning må den ej förvägras, derest icke uppenbara bevis förebringas om fortfarande ogudaktigbet. Besvär öfver kyrkorådets beslut i dylika mål anföras hos prostetinget. 7:o Besvär öfver det senares åtgärder ingifvas till domkapitlet, hvilket likväl ej får uppbäfva beslutet i annat fall än att de föreskrifna formerna ej blifvit vederbörligen iakttagna. 8:o0 Aflös ningen afkunnas i närvaro af minst 3 ledamöter af kyrkorådet. Motionären förklarar derpå att orsaken, hvarföre han ej föreslagit någonting emot falsk lära och affall samt emot presters förseelser, har varit den. att, ehuru zådant ej borde höra under verldsliga domstolar, tiden likväl ej ännu vore mogen för sådana stiftsmöten, der dylikt bör afgöras. och yttrar med anledning häraf slutligen: Tillsvidare må siledes förblifva hvad stadgadt är eller under tiden i nåder stadgas kan., Och dessa författarens slutord torde medå ännu mera skäl kunna lämpas på de: förslag han här understält rikets ständer. Utan at i ringaste mån vilja misskänra det välmerta i motionärens syften eller förbise vigten af det mål han velat vinna, måste vi likväl öppet bekänna, att under närvarande förhållanden den status quo han förordar i afseende på affall rö. m. (eburu vi för vår del ingalunda äro belåtna med den ännu gällande lagstiftningen i dylika fall) svårligen lärer kunna ändrag, och minst på det af bonom föreslagna sätt. Motionären synes ha utgått från den förutsättningen, att allt inom kyrkan, med undantag af några för brott straffade och i laster försänkta personer, befinner sig i ungefär samma skick som under apostlarnes tid. Men är väl detta fallet? Hvar finnes det apostoliska i nutidens församling, i våra dagars prester och lekmän, i våra domkapitel och kyrkoråd? Och kan väl förhållandet vara annorlunda? Har ej den evangeliskt lutherska statskyrkan sjelf i mer än ettstycke affallit från sin ursprungligt rena protestantiska anda och brutit emot sina egna grundlagars bud? Kan man tänka sig möjligheten af att en verklig kyrkotukt, med möda verkställbar och ofta tyvärr endast för en tid inom smärre fria öreningar, der alla medlemmar lifvas af samma anda, skul!e kunna upprätthållas inom ett ky. kosamfund, som omfattar millioner menniskor, alla vid det strängaste vite förbundna stt qvarstanna inom dess krets, ett samfund, hvilket med allehanda band är sammanflätadt med och beroende af ett annat samfund med helt olika, ofta stridiga syften och lagar? Kan man ens tala om. kyrkotukt inom en kyrka, der sjelfva sakramenterna betraktas säsom en borgerlig, utsökbar förbindelse. deras bruk såsom ett vilkor för fortkomst i allmänna lifvet, en befordringsgrund, en betygsaffsr? Svaret på allt detta hgger i sjelfva frågorna, och bekräftas beklagligen af hvad vi dagligen ha för ögonen. Den form motionären gifvit åt den reorganisation af kyrkotukten ban åsyftar, är, ehuru egande förtjensten af en vits kyrklighet, jå intet sätt tillfredsställande. — Den makt han tillerkänner sitt prosteting är ytterst betänklig. En domsrätt i alika mål — ifall den vore möjlig — kunde och: borde icke uppdragas åt någon annan mynr dighet än en verklig, genom alla instanser utbilda! synodalstyrelze. Hvad åter de at borom föreslagna kyrkliga straffen angår, be: fara vi, att vägrandet af kristlig begraftning för ogudaktigt folk skulle göra våra kyrkogårdar timmeligen ödsliga och opryåda. En ofullständighet i förslaget är, att ingenting deruti finnes nävmdt om penitens och dest olika grader. Vi hade västat att bär åter. finna de urgamla, vördnadsvärda bestämningarne af astantes, lugentes o. . v. Detta förslag, eburu vittnande orm kyikligt nit och sannclikt föranledt af fromma bevekelsegrundar, men bekiagligtvia sfgifvet några sekler för sent, har redan inom sjelfva presteståndet funnit upplysta motståndars ehuru äfven, såsom man finner sf den längre ned meddelade diskussionen, flera utmärkta försvarare. Inom de öfriga stånden lärer den näppeligen kunna påräkna någon framgång. SERA — Vi meddela här nedan en af grefve Arvid Posse (från Skåne) uti lördagens plenum på Riddarhuset väckt motion, angående