Aftonbladet – 24 november 1856, sida 2

med Stuttgart, Carlsruhe, Darmstadt och Kassel (af dessa städer når endast Stuttgart upp till nära hälften af Stockholms folkmängd) ega teatrar med tillfyllestgörande: a: slag af allmänna medel, skulle det med rätta föreralla besynnerligt, för tron på nationens sinne för konst i viss mån nedsättande, i fall Stockholm, ensamt bland Europas hufvudstäder, befanns sakna det för alla dylika som oundgänglig ansedda attributen af en nationalteater. Icke var detta den tredje Gustafs tanka, då han uppförde palatset åt svenska teaterns sånggudinnor på jemlik fot med palatset åt sin egen syster, då han ansträngde a!la sitt snilles rika utvägar för att pryda detta sitt verk med talanger af bög ordning. med namn af europeisk ryktbarhet, då han sjelf fattade pennan, för att skänka åt den skådebana han grundlagt arbeten, hvilka ännu efter trefjerdegels århundrade qvarlefva på repertoiren och ännu med nöje äterses af barnbarnen till dem, som först med förtjusning helsaie den kunglige dramaturgens skapelser. Med alla sina stora fel hade Gustaf III en stor förtjenst: han var svensk, svensk till själ och hjerta, och han ansåg, att en nationalteater hörde till svenska namnets ära; måtte efterkommande, som med skäl och någon gång med oskäl klandra honom, icke vara mindre fosterländska än ban och icke låta en inrättning, som han älskade, som han kungligt omhuldade, sjunka ner till ett enskilt industriföretag, låta den scen, der Gustaf Wasa kommit så månget fosterländskt hjerta att klappa, der Oden, i all sin pompösa Versprakt. skänkt Corneilles snille en vederlike, der Föreningen, utmärkt åtminstone genom sitt ämne, firat ett evigt minnesvärdt moment i vår nyare historia, att låta denna scen måhända i en framtid vanhe!gas af Rochns Pumpernickel och Villervallann.