Aftonbladet – 24 november 1856, sida 1

SERIFVELSE FRÅSEN SJÄLFSKRIFVEN TILL HANS UTVALDA, Älskade Edith! ; Jag skrifver till dig med de blommor du räckte mig till afsked liggande bredvid mig. De dofta icke mera för mina sinnen, men de dofta för mitt hjerta. Hur ofta har jag icke fört dem till mina läppar, och dervid, i deras ställe drömt mig den lilla hand, som med så mycken smak valde dem, så sirligt sammanknöt dem med ett band af trohetens, af tvenn: milda, ljufva ögons högblå färg. Madame de Souza har rätt, då hon säger, att pkärleken är en passion, som i sig upptager alla andran. I stället för att studera grundlagens text och söka ära och utmärkelse som talare, studerar jag endast saknsdens, och min enda ärelystnad är din kärlek. När jag sitter min bänk, omgifven af vape r, täner jeg med längtan på gungbrädet under lindarne, der vi så ofta hviskande utbytte dessa bjertats Jjufva barnsligheter, hvilka tyckas säga så litet och ändå innebära så mycket. Då man hemlighetsfullt sticker mig voteringslistor i handen, erinrar jag mig så lifligt de första dagarne af vår kärlek, då du någon gång, med ett betydelsefu!lt leende på samma sätt smög till nig några förtjusande rader. När jag vid omröstningarne. tar ett ja, för att nedläggas i terninggurnan, ljuder ännu i mitt öra det ljufva ja, som knapt hörbart gick från dina läppar, då du rtodnande esvarade en viss invecklad fråga. Kanske ar det också derför jag med förkärlek väljer jaa Å stället för nej och du således, dig vetande, utöfvar en viss infiytelse på riksdagsärendenas gång.