Aftonbladet – 24 november 1856, sida 1

er I förhoppningen, att mitt första uppfidande i butvudstaden måhända icke sköll för dig vara utan allt intresse. Omedelbart efter min ankomst tog jag ut min pollett. Polletterna, dessa talismaner, som öppna riddarhusets portar och komma vakthafvande underofficerare att sö åtminstone half honnör, ha förut skiftat i åtskilliga färgor. Vid denna riksdag har man gått ett steg längre och präglat dem i silfver-papper nemligen. Vid ett flyktigt påseende likna de icke obetydligt: patriotiska sällskapets stora medalj, och, en främling kunde verkligen litt fallt på den förmodan att han råkat in ibland ett större sällskap patrioter. Första inträdet i riddarhussalen erbjuder en verkligen imposant anblick; väggarne äro från golf till tak prydda med vapensköldar, många visserligen utan någon egentlig betydelse, men icke få bärande namnen af härförare, som med gina svärd visat armåer vägen till segern, af statsmän, soc fört ordet bland furstar, som under senatorna purpurmantel gömt en mer än kunglig makt; taket är en bland de mest storartade skapelser, som Ehrenstrahls djerfvs, snillrika pensel fraratrollat på duken; och i salenz fond ser man Wasa-vapnet, med fög öfverstrålandå alla andra, ty större män har ännu ingen svensk ätt, kunglig eller adlig, räknat bland sina BRO; Wazar har Sverge alt tacka för gin frälsning och sin storhet. Derefter faller ögat på detaljerna i denna präktiga tafla, på lanidtmarskalksstafven, som i Axel Fersens hånd var under fem riksdagar nära nog en spira; på närvarande ledamöterna af ridderskapet 1; på läktarn, der öronen, åtminstone ferenter! a, spetsas till högsta nåign möjighet, ty lådarhuset är väl inrätför dem som se, men nktslunda för dem som höra: det tycks kådrig ha vard but ati ior offentlighet; på Bnavb.krifvaruce et ridter