Aftonbladet – 22 november 1856, sida 1

tjeningen lyfter ned ur denna bärstol en :juk man, hvilken är helt och hållet oförmögen att self håla sig uppe; de bära honom i sina armar som ett litet barn, sätta honom i en länstol och ordna tvenne kuddar till stöd för hans hufvud. Fångarnes naron uppläsas, Loipnechers deribland, men han svarar intet. Han kan ieke — han hör ingenting: Slutligen, uppmanad af sina kamrater, hvilka lyck a väcka honom ur det dvallika tillstånd, hvari han befinner sig, utropar han med förvirrad uppsyn: Läkarne vilja icke bota mig! Presidenten Navarro, hvilken låtsar tro att dessa ord äro ämnade att uttrycka en anklage!se mot läkarne, befaller att de skola föras till protokollet och bestämrer att Leipnecher skall blifva den, med hvilken mean först skall sysselsätta sig. Under uppläsandet af det utdrag, som blifvit gjordt från hans svaromål inför ransakningsdomstolen, visar den olycklige mannen intet annat tecken till lif, än då och då en mekanisk rörelse. Då läsningen är slutad, frågar presidenten den anklagade om ban har någonting att tillägga, återtaga eller modifiera. Fången yttrar icke ett ljud. Presidenten uppmanar då Leipmechers advokat att svara i sin klients ställe, hvilket advokaten vägrar, förebärande att detta förhör rörer den anklagade helt och hållet personligen. Navarro yrkar då, att advokaten skall gå fram till sin klient, meddela honom de frågor, som blifvit gjorda, och framföra de svar han erhåller. Advokaten närmar sig, synbarligen häftigt uppskakad, Leipoecher, och varseblifver genast att det är omöjligt att försöka något muntligt meddelande med honom. Den arma verelsens panna ör örverhöljd af kallsvett, och sakta flämtningar frampressade af själslidande, är det enda som utvisar att ban cke redan är ett lik. Generalprokuratorn enmärker, i det kan kommer den förbryllade