Aftonbladet – 21 november 1856, sida 2

med ångfartyget Felsingberg,, för att der em måndag deltaga i en större konsert, som gifves till förmån för Köpenhamns studentförening. — Tåget frin Lund till Malmö tillryggalades på den korta tiden af 16 minuter, och allt gick förträffligt. — Man läser i Östgöta Correspondenten .; af hr landssekreteraren Holmqvist utfördad mbjudning till Östergötlands invånare att bilda en förening till befordrande af lättade kommunikationer inom länet. Inbjudningen, som åtföljes af förslag till stadgar och som af hr Holmqvist blifvit gjord icke i egenskap af embetsman, utan helt och hället som enskilt person, inledes med följande ord, som, kommande från en med länets behof förtrogen man, synas oss innebära det kraftigaste stöd för de motioner som vid denna, liksom vid föregående riksdagar, blifvit väckta om länsoch kommunalnämders inrättande: Inom Östergötland synes, i likhet med många andra provinser, den föreställningen hafva gjort sig gällande, att förslag till företag af mera allmän beskaffenhet borde af. konungens befallnivgsbafvande framställas och beredas. Konungens befallningshafvande, öfverkopad af många olikartade göromål, kan svårligen, äfven med bästa vilja och förmåga, jörskaffa sig en fullständigare kännedom om de behof af förbättringar, hvarje särskild del af länet kan tarfva, och utan kommunernes eget kraftiga biträde genomdrifva desam ma. Exempel saknas icke heller att konungens befallningshafvandes bemödande att befordra äfven sådane företag, hvilka obestridligt skulle för länet värit af störr. nytta, mött likgiltighet af intressenterne sjelfve. Framåtskridande i alla riktningar erfordrar ansträngning; men för att fullkomligt ernå sit: mål, fordras det derjemte att man med kännedom om nyttan deraf omfattar saken med ett lifligt intresre. Det är intresset, som utgör själen i alla företag, och det är intresset-för länets framåtskridande i ekonomiskt hänseende, som behöfver väckas. Genom den förening, hvartill jag härmed inbjuder alla Östergötlands innebyggare, har jag föreställ mig att detta mål skulle kunna vinnas. Jag här trost att, då folket i de fleste af rikets provinser med liflighet omfattar dagens stora ekonomiska fråga och derför gör stora uppoffringar, denna provins, den af naturen kanske bäst lottade i riket, skulle med vär ma omfatta ett tillfälle att deltaga uti öfveriäggningar om denna för länet kanske vigtigaste angelägenhet ogh nitiskt bidraga till dess befordrande. — Följande med signaturen E—ra undertecknade artikel i Barometern för den 15 dennes har synts oss förtjent af våra ständer uppmärksamhet, hvarför vi här meddela densanima: sOm jag vore riksdagsmans, — heter det — så skulle jag — — — göra underverk, menar vål er och annan. Men underverkens tid är förbi Likväl kan något göras äfven af hrr riksdagsmän, och en sak, som borde allvarligen påtänkas, angår än dringar i den nuvarande: tjenstebjonsstadgan, ty den är i ganska många, väsentliga delar alldeles olämplig. För att nu ieke tala-om de oftast ofullständiga, stundom rent af falska orlofssedlarne, — som ieke någonsin bli pålitliga, emedan de ej kunna bli det, — ty mängden af de personer, som utfärda dessa bevis kan ej skrifva dem ens halfgoda, och de vilja det icke, — om de ock kunna skrifra dem lagenliga. Månne ock en med eller utan skäl förargad husbonde bör anse sig ojäfvig, helst. då det är fråga om vittnesbörd moti,en för dålig eller elak ansedd tjenare... Man talar ju då i egen sak, helst om man förmenar sig böra, medelst orlofsedeln, två sig sjelf ren, i något hänseende... Kort sagdt: allt slags utfärdande af orlofssedlar stöter lätt på vanlig personlighet och är ett lika ömtåligt som odiöst bestyr. Alltså tänkom ej vidare på någon liten reform i den saken, utan sägom, rent ut, att enda utvägen för husbönder att få goda tjenare och, tvärtom, för tjenare att få drägliga husbönder är en ny tjenstehjonsstadga, som medgifver ömsesidigt fri uppsägningsrätt, t. ex. på en månad, d. v. s. attnär endera parten vore missnöjd, så förklarade ban i vitt nes närvaro aftalet och tjensten vara slut en månad derefter... Man skulle derigenom komma på vida bättre fot med hvärandra än nu, ty liksom en god tjenare gerna skulle bibehållas och lönas väl; så skulle ock då en god husbonde bli eftersökt af godt folk. De sämre, af begge slagen —i synnerhet tjenare — skulle i allt fall ieke bli strandsatta, ty hvilken måttligt eländig hamnbuse kan icke nu betioga sig god arbetsförtjenst, nästan hvar somhelst. De, som ännu skria om folkets nöd, — i fall dermed skall förstås det vanliga arbetsfolket — äro an tingen oredliga eller okunniga såkförare: Om dem är ock ej värdt ått tala. Men till rikets nu församlade representanter må väl hemställas, vördsamligen, om ej förutnämde ärende förtjenar n plats iblahd de flere andra motioner, som helt säkert, nu såsom vanligt, komma att framläggas. EVA — Från Helsingborg skrifves den 14 dennes: Såsom en högst ovanlig tilldragelse vid denna tid ar året berättas, att den diligens, som i måndags afgick från Göteborg i anseende till den förfärligaste smöyra ej kunnat taga sig fram till Warberg förfän på tisdags afton, då den eljest i stället för dessa 7!, mil skolat tillryggalägga hela vägen till Helsingborg. I Warberg qvarstannade passagerarne, enär diligensen der måste qvarlemnas, och diligenskusken fortsatte nu onsdags morgon ensam resan. Men ehuru han härvid begagnade ett förhyrdt. mindre åkdon, kunde han ändå icke framkomma hit förrän torsdags afton kl. 11, och hade således på den ej fullt 23 mil långa vägen mellan Göteborg och Helsingborg måst använda mer än 4 dagar. — Samfundet för utgifvande af Handskrifter rörande Skandinaviens Historia har till ordinarie ledamöter ignvalt förste sekreteraren och arkivarien i kongl. utrikesdepartementet G. Sanndahl och intendenten öfver K. Maj:ts hofkapell och spektakler, förste -amanuensen i kongl. biblioteket, G. O. Hylten-Cavalius: — — Kommerskollegium kungör, att Kongl. Maj:t den 14 sistl. Oktober erkänt handlander Buensow i Sundsvall såsom kengl preussisk vicekonsul derstädes. — En vänskaps-, handelsoch sjöfartstraktat har, enligt Kristianiaposten, blifvit den 1 Juli 1852 i Honolulu afslutad och under nästl. år ratifieerad mellan de förenade kohungarikema och konungariket :Havaii (Sandwichsöarne). Den bestämmer, att i de havaiiska hamnar, som äro öppna för främmande bandelsfartyg (Hönolälu och Eahaina), skola svenska och norska fartyg med siova laster behand las i fullkomlig likhöt med landets egna. Svenska och norska krigsskepp samt hvalfiskfångre egå dess