Aftonbladet – 21 november 1856, sida 2

Nyss timade tilldragelser hade mycket minskat den unge gentlemannens antipati för dem, hvilka ham fordom på spe kallat 4vvocatis, och, förunderligare ännu, öfverlyttat en stor del deraf på det hvilket förr egt hela bans sympati. Mr X. hade händelsevis befunnit sig, och mot sin vilja blifvit qvarbållen vid upploppets utbrott den 15:de Maj i ett hus beläget nära intill S:t Ferdinands barrikad, den plats der striden denna dag varit mest ursinnig. Här hade han bevittnat soldaternas vildsinthet; han hade sett män, hvilka lade ned sina vapen och bådo om nåd, i dussintal nedskjutar, — han hade sett knäböjande fäder, mödrar, hustrur och barn skoningslöst slagtas — han hade sett brutal grymbet, som kom håren på hans bufvud att resa sig. Allt det ädla och manliga i hans natur väpnade sig vid detta skådespel, och ingenting annat än öfvertygelsen: om, att ett så afskyvärdt uppförande skulle blifva på exemplariskt: sätt straffadt, kunde bålla hans förtrytelse tillbaka. Men då han enom officiella tidningen såg dem, som fedrifvit dessa nidingsdåd, prisas och belönas, då han från tillförlitligaste auktoritet erfor att konungen i egen person, från kungliga palatsets fönster, oupphörligen, genom ord och åtbörder, uppeggat trupperna till mördandet, uppmanande artilleriet nedanför, hvilket menskliga officerare sökte tillbakahålla, att afskjuta sina kanoner — då han hörde och såg allt detta, uppreste sig hela hans själ mot det parti, hvilket förut så uteslutande egt hans sympatier. En sak, som försvarades sålunda, var icke den sak ban understödt. Sex månader hade förflutit, och den stackars Speranza måste anstränga hela sin fintlighet för att kunna ingifva nya förhoppninar (förheppningar, hvilka bon icke längre defas) hos sin olyckliga matmer, hvars sorgbun