Aftonbladet – 20 november 1856, sida 1

der det. han: talade. — Lucy, jag älskar dig, jag har älskat dig innerligt i alla dessa åtta år.— jag skall älska dig till min död. Men mitt fädernesland har anspråk på mig, äldre än: dina. Dessa anspråk svor jag högtidligare än någonsin att vörda denna dåg, då fördomen, väpnad med ett stamträd, stod emellan mig och dig. Denna dag svor jag ånyoatt egna mitt lif åt mitt fäådernesland. Låt migshålla; denna ed — hjelp mig att kunna göra min plikt — hjelp mig, .-Lucy, Lucy, minädla vän, hjelp migatt vara värdig dig och mig: sjelf: Jag besvär dig vid allt som är heligt, låt. mig gå utan en smärtsam kamp hb Den -bjeltemodets ande; som föreskref hans sjelfuppoffring i det ljufvaste ögonblick af hang) Hf, framlyste i hans anlete och gjorde hans: röst darrande. : Han stod förvandlad till mer än -menniska i Lucys ögon. Hennes svagare natur: höjde sig i detta öfverväldigande ö onblick till enhöjd, der hvarje sjelfuppoffring är möjlig. Ä le man ! sade hon, med: hänförelse, Gå! Gud vare med dig och bevare dig! Jag vill försöka vara dig värdig. Och bon frigjorde: honom från sina armar. Gud välsigne dig för dessa ord utropade Antonio, nästan öfvermannad, omslutande bennes händer och tryckande dem till sitt hjerta. Gud välsigne dig! Din kärlek skall, vara min sköld. Så sägande lade han henne på soffän ock hviskade: Du skall snart återge omig eller höra af mig Han stöd en sekund qvar, för att betrakta den nu nedböjda gestalten, sorå låg framför honom, for med handen öfver sina ögon, och aflägsnade sig utan att tillägga ett -ord. I rummet utanför fenan han miss Hutechins på hennes vanliga plats, Han bad hefine om apper och penna och skref några ord, som an lemnade henne. Gå in till er fru nu strax,