Aftonbladet – 20 november 1856, sida 1

salfva afbröt den djupa stillheten och kom fönster och dörrar att skallra. Antonio var på fötter inom . ett: ögonblick, så blek som om hvar och en af muskötkulorna gått genom hans hjerta. Hvad kan detta vara ?, frågade Lucy, i dödlig ångest; Ingenting af betydenhet; sade Antonio, i det ban gjorde ett. kraftigt bemödande att:synas obekymrad. Troligen endast något af regeringens krut, användt för att salutera parlamentets öppnande. : Apropos, jag måste laga att jag ej:;kommer för sent.n I det han tog sin hatt hördes en ny salfva, nästan ögonblickligen: följd af em häftig, smattrande. eld. Det är strid å färde, jag är,viss deromp, utropade, Lucy förfärad och darrade i hela kroppen. .För Guds skull gå icke! Hvartill kan det tjena att ni går? Hvad kan en man uträtta, och allena ? Tillfredsställa sitt eget samvete. att han gjort. allt hvad som stod i hans förmåga för att förekomma inbördes skrig,;. svarade Antonio, med lugn beslutsamhet. Låt mig gå, jag ber er. v Ni skall icke gå, utropade Lucy, nu alldeles utom sig af förfäran, ställande sin späda gestalt emellan honom och dörren. Antonio betraktade henne. Jag måste gån, sade han. Det var som om ödet talat: Lucy kände. med eng. sin oförmåga att strida.mot denna jernvilja. Hon sammanknäppte sina händer, liksom ett barn i begrepp att bedja, blickade upp i hans AD sigte och sade :.O:Antoniol, Det låg en oändlighet.i detta enkla vädjande. Italienaren. drog henne till sig och: tryckte henne. intill sitt bröst, :Lucy, sade han, högtidligt, detta är icke ett ögonblick för många erd.s — Elden fertfeor eupphörligt um