Aftonbladet – 19 november 1856, sida 3

Till Fredrika Bremer. Hvad mer, Fredrika, om det också ljudar Ett hån emot dig från en tacklös verld! Det jagar dock ej bort de milda gudar, Som stå på vakt omkring din byddas härd. Så är det ju i allt! — Hvarhelst ett eden Af kärlekens och hoppets ömma hand Planteras, mellan blommorna och träden Framsmyger ormen sirax med giftig tand. Och hvar ett ljussken genombryter natten Framstörta mörkrets barn, hvar ur sin vrå, Ur sömnen upp och ropa: vatten! vatten! Men ljuset strålar lika klart ändå. Så skall ock hvad du sått slå rot och knoppas Och åkerfältet vidgas mer och mer; Det tillhör kärleken att tro och hoppas, En högre makt är den, som frukten ger. LJ En gång, var viss derpå, när tiden hinner Ett steg framåt, han mogna skall din skörd; Den eld, du tändt, ej släcks och ej förbrinner, Ea gång din röst skall bli förstådd och hörd! Och hvad du tänkte:skönt, hvad godt du ville Och hvad gestalt och verklighet du gaf, Med kraften af ditt hjerta och: ditt snille, Skall lefva, grönska, blomstra på din graf . E. (Insändt.)