Aftonbladet – 15 november 1856, sida 3

uti magen, måste. passera, innan det hinner igenom hela tarmkanalen och kan på den naturliga vägen bortgå, så må man 1 sanning förundra mg öfver att någon enda, som råkat ut för missödet ätt nedsvälja ett dylikt ben, kan komma helskinnad undan. Lyckligtvis är dock detta händelsen med flertalet; men få äro emellertid icke de, som, mindre lyckliga än dessa, blifva genom en sädan bändelse antingen offer för långvariga, ofte obotliga lidanden eller, hvad vanligare är. en opåräkrad bräddöd. Väl kan konsten i flera fall skaffa hjelp genom benets upptage eller updunrödjar de å annat sätt, men etta lyckas ingalunda alltid, och sjelfva för-: söken dertill äro mången gång ej utan sin stora fara, och der de: misslyckas, ser läkaren sig sålunda i den pinsamma och sorgliga belägenheten att ej kunns göra något det rin-. gaxte till räddande af lifvet på en några få ögonblick förut frisk och sund menniska, Ett nytt exempel härpå neddelade professor Santesson i Läkarssällskapets sammankomst den 21 sistlidne Öktober: En 34 år gammal, stark och frisk statdräng från granskapat af hufvudstaden kände, då han söndagen den 21 sistlidne September gjorde sitt middagamil, att nå, ot hårdt och skarpt. faztnade längt ned i strupen vid det han nedsväljde en köttbit och hvilket han förmodade ! vara ett ben. Så var ock förhållandet, Beaet kunde, oaktadt alla försök, ej bortskaf-! fas; det förblef-på sin plats, sönderfrätte der! matstrupen och inträngde med sin ena, spets! sigare ända uti den närbelägna stora bröstpulsådern.Karlen dog på elfte dygnet af inre förblödning, Liköpningen visade en nära! tumslång, myckst smal benskärfva, somiden ena ändan var skarp: och spetsig som en pennknif, och hvilken sålunda vållat olyckan: — Flera. likartade fall med dödlig utgång bade!