Aftonbladet – 10 november 1856, sida 2

förgånget; Luey och hennes far skulle beifvå sig till Riviera. Lucy afbidade med en aga trånande längtan denna stund, hvilker, då den slutligen kom, fann den: stackars sir John fjettrad vid sjukbädden geriom ett giktanfall; svårare än vanligt. Han ville likväl icke samtycka till något uppskof å Lucys sida; och yrkade med bestämdhet att hön skulle resä, ty vänner och läkare hade nu öfverenskommit att grefvinnan måste lemna England innan marsvindarne började blåsa. Sir. John skulle sammanträffa med henne i Bördighera, i Rom, i Neapel, hvar som helst, men resa måste hon ock genast. Lucy som ogerna ville begifva sig sålångt hemifrån, åtföljdaf endast domestiker, öfvertalade ett medelålders fruntimmer att såsom sällskap och duenna vara henne följaktig, och afreste till Paris i medlet af Februari 1848, Alltför ifrig att uppnå Italien för att finna några frestelser att uppehålla sig i Frankrikes hufvud: stad, -fortsatte lady Cleverton lyckligtvis sin resa innan de republikanska barrikaderna börjat blifva synliga på boulevarderna. Då bon väl var framkommen till Nizza, kände hennes otålighet inga gräinsor. Hon ville icke ens tillåta sig några få dagars hyvila för att återbämta sig från sina ansträngningar; men som hennes finkänsliga natur bäfvade tillbaka för föreställningen att en främmäaiide person skulle vara vittne till den rörelse hon visste måste uppväckas af ;de: ställen hon var på väg att åierbesöka, ;lemnade hon sin följeslagarinna på värdshuset i Nizza och forsatte, endast åtföljd af den trogna Hätchins och en betjent, vägen till Bordighera, med den feberaktiga ifvern hos en person; hvars lif beror på ett tärningkaäst: Hon önskade att, lefva nu; och ingen annan doktor, äa doktor Antonio, kunde få henne att lefva. Lucy hadeen orubblig, nästan vidskeplig tro beträffande dennas punkt. å