Aftonbladet – 6 november 1856, sida 1

skälfva och rysa under de skarpa vindstötar, som sopa fram: öfver dem, snabt vexlande från hvitt. tillmörkt, från mörkt till hvitt, allt efter som vinden vänder upp den silfverhvita eller den mörkgröna sidan af deras blad. Väl må den medelåldrige engelske betjenten — hang nationalitet är omisskänneligen skrifven i hans blomstrande hy och den sirliga krökningen mot nästippen af hans grårödaktiga polisonger — väl må han knäppa igen sin öfverrock och blinka, halft sarkastiskt, halft godmodigt, åt den välstärkta kammarjungfrun som sitter bredvid honom, liksom för att säga: detta är således det sköna land, om hvilket ni berättat mig sådana under ? Denna herrliga nejd var sig verkligen ganska olik denna dystra dag, och en älskare af vackra naturtafior kunde icke ha gjort något klokare än tillslutit sina ögon och försökt sofva. Men en resenär med sinne för andra fenomener än de, som härleda sig från kombinationer af färg och form, kunde ha upptäckt, äfven genom denna dunkla atmosfer, någonting egnadt att tillvinna sig hans intresse. Mer än en gång hade resvagnen rullat förbi grupper af soldater, muntert trafvande framåt genom smuts och lera, sjungande visor, sådana som sällan klingat mellan ae omgifvande bergen. Det fordom förbjudna naninet Italien återljudade i dessa visor, sammanlänkadt med ett annat — ett ögonblick så uppfyldt af strålande löften och derefter innebärande så många felslagna förhoppningar för italienska öron och hjertan — namnet af Piusden IX. En ovanlig liflighet syntes vara rådande i de små städer och byar, som voro spridda utmed vägen eller lågo på bergshöjderna ofvanför den. (Forts. följer.)