Aftonbladet – 5 november 1856, sida 2

nens mor, en gång så blå — detta är denskatt non är så rädd om. Då sir John och doktorn gå utför trappan, följda af Aubrey och miss Davenne, taga en mängd menniskor, som församlat sig på gårlen, af sig sina hattar och mössor och hviftz ned dem i luften, Sir Johnstunga låder fast vid gomen, och han safstår från sitt tal. Han inser till och med rådligt att under tystnad skaka hand med de kringstående. De som ha lust att kyssa hans hand, Prospero, hans yngre broder, deras ålderstigna mor, alla få göra det nu. Sir John gör intet motstånd. Emellertid för Aubrey skyndsamt Lucy till den lilla porten, der vagnen väntar, Rosa, Speranza och, något i bakgrunden, Battista gråta som springkällor, Lucy besvarar balft omedvetet de tvenne qvinnornas varma kärleksbetygelser, hvilka kyssa hennes händer och kläder och med förtviflan hålla sig fast vid sin välgörarinna till dess Aubrey med en svordom skjuter henne in i vagnen. Antonio bjelper baroneten att stiga upp: Lycksam resa, sir John; buon viaggio, signorina, Var aktsam om er. Signorinan säger ej ett ord — smiler ej, böjer ej på hufvudet, men betraktar oafvändt det vänliga anletet — det vänliga anletet, som ieke ens vågar småle, ty det känner att det onda ögat hvilar på det. En klatsch af postiljonens piska, ett rop från den församlade hopen: Buon viaggio, il Sig nore yli accompognin; det tunga åakdonet rullar framår, och det vänliga avsigtet försvinner. Lucy uovpvakner ur sit Gvallika tillstånd: Pappa, fara vi bärifrön? fråger bon och utbris:er 1-bäftig gråt. Det var som då en fördämning bortiages i en flod. Pappa var nära att också gifva vika, trycker det lidande barret till sitt bröst, oeh far: och dotter blanda sina tårar. Under det att detta passerar inuti