Aftonbladet – 5 november 1856, sida 2

det forsta omformalandet al denna anslagsfordran i gårdagsbladet. — Genom telegrafdepescher ha vi erfarit. att Reschid Pascha åter kommit till väldet Konstantinopel. Visserligen saknas ännu utförliga underrättelser från den turkiska huf vndstaden om hvad som tilldragit sig före och under den ministerkrisg, som slutat med Rechids återinträde i styrelsen; men vid en sammanställning af denna händelse med de s8enare veckornas företeelser på det politiska området i allmänhet kommer man tiil den öfvertygelse, att densamma utgör en episod ; den strid om inflytandet i Konstantinopel, som för närvarande utkämpas mellan de europeiska kabinetterna, och hvilken hittills hufvud-: sakligen yttrat sig offentligen uti polemiker om Donaufurstendömenas fortfarande ockupation. Det är bekant, huruledes å den franska sidan det påstående blifvit ihärdigt förfäktadt. att turkiska regeringen protesterat emot der dubbla ockupationen af furstendömena genom österrikarne och af Svarta hafvet genom engelska flottan. Deita har åter bl-fvit lika enständigt förnekadt af den halfofficiella presse i Österrike och England. Det vill nu synar som hade de franska bladen i så måtto haf rätt, att den nu afgångna turkiska ministåren. uti hvilken Fuad Effendi innehade utrikesportföljen, väl icke formligen protesterat mo! ockupationen, men dock tydligt och klart utsalat sin önskan om dess upphörande; mer som ingen officicl protest blifvit afgifven, vidolef man i Wien och London förnekandet aj alla framställningar i ämnet, och detta så mycket bellre, som man sannolkt hade sig bekant att d.t. gamla kabinettets tillvaro var allvarsamt hotad, och man hoppades att den nye styrelse, som skulle efterträda detsamma, ej skulle fullfölja den tillämnade protesten. Der utgång, ministerkris-n fått, är således att ansa: som en triumf, hvilken det engelsk-österrikiska inflytandet, representeradt i Konsta tino pel af lord Stratford de Redeliffe och hr vor Prokesch, vunnit öfver det franska, representeradt af hr Thouvenel. Det har för öfrigt redan en längre tid icke varit, någon hemlighet, att den österrikiska diplomatien vunnit alltmer och mer öfverhand i Konstantinopel och lyckats vid flera tillfällen bjuda både det franska och engelska inflytandet spetsen, intill dess frågan om ockupationen stälde England och Österrike på samma linia och gjorde hr Thouvenels nederlag fullständigt. Det berättas sålunda, att bäde franska och engelska ambassadörerna för någon tid sedan bemödat sig: att utverk: en amnesti för de landsflyktiga rumänerna, men törgäfves; det har alltjemt lyckats Österrike tillsluta -furstendömena för alla dem det icke kan anse säsom sina anhängare. Och I:kväl skulle hvarje landsflykting till och med på Rysslands begäran genast få tillstånd attåtervända. Men att vara en beundrare af England eller en vän af Turkiet, är tillräcklig anledning till ständig förvisning för hvarje inbyggare i Moldau och Wallachiet. Recan under årtionden har det på samma sätt lyckats det ryska inflytandet att narra turkiska regeringen att förfölja de rumäner, som sökte verka för Turkiet och en.ot Ryssland: Österrike fullföljer för närvarande samma pohtik och förmår Turkiet att i sin kortsynthet -töta ifrån sig sina verkliga vänner, och: Turkiet föredrager i detta hänseende Österrikes rådslag framför både Frankrikes och Englands. Ingenting kan dock vara farligare; ty huru mycken skenbar antagonism än må förefinnas mellan Österrike och Ryssland, ha de likväl för visso ett stort gemensamt intresse, och detta är att från de sydöstra trakterna af Europa utesluta vesterländskt inflytande och vesierländska ideer. Den egentliga förevändningen för österrikarnes qvarstannande i furstendömena och engelska flottans återkomst till Svarta hafvet är, sisom man vet, den, att gränseregleringen mot Bessarabien :nnu icke blifvit fullbordad till följd af Rysslands vägran att afträda Bol grad och Ormön. De motiver, som förmå Ryssland till invändningar i detta hänseende, förtjena att någotnärmare belysas, ty mar kan taga för afgjordt, att om icke Ryssland ville för något vigtigt ändamål kringgå fredstraktaten, skulle det icke blottställa sig tör oläg nh ten och förödmjukelsen stt se sina rivalers flaggor svaja utanför sina hamnar :i Svarta hafvet. Saken förhåller sig på följande sätt: Ryssarne ha, såsom man vet, gjor! anspråk på södra Bolgrad, beläget nära spetsen af en bland de sjöar, som stå i förbindelse med Donau och på hvilka ingen tänkte vid pariserkongressen. Medan Österrike och England gemensamt motsatte sig detta anspråk, ansåg Frankrike att Ryssland gerna kunde behålla platsen; förutsatt att en väg. T anlades mellan densamma och sjön, för att upprätthålla förbindelse mellan fästningarne Ismail och Reni. Vägen skulle gi öfver Mol-davia. Men äfven på detta alltför medgörl:ga förslag ville Ryssland icke ingå, utan att på samma gång få sig beviljadt tillträde till sjön, d. v. s. till Donau, för fiskareoch andra båtar, tillhörande invånarne i Bolgrad. Detta innebar ingenting mer och inge ting mindre in bibehållandet af en vattenkommunikatior I med Donau, hvilket åter stod så helt och bållet i strid mot traktatens anda och syfte. datt det naturligtvis icke kunde beviljas. Emellertid hade Rysslands sista fordran blottat des Å verkliga afsigter. I denna fråga äro dock alla I de andra makternas åsigter och intressen så öfverensstämmande, att det nu timade mint I stårombytet i Konstantinopel och de föränI ärade förhållanden iafseende på de främSPORRE ER TFETETEETEERRI SEEAETTRE E EN stress EEE —-:j mor, en gång så blå — detta är den skatt Å hon är så rädd om.