Aftonbladet – 5 november 1856, sida 2

EMMA MAT IRUMLE Frånvaro. Då tvenne personer, ömt fästade vid hvarandra, skiljas, huru mycket mer att beklaga är icke den, söm q.arstannar, än den, som far bort ! Hvarje välbekant plats eller föremål blifver för den förre en grym påminnelse, framkallande-bilden af den frånvarande. Hvarje : gande och storartad — om la den senare tusen små diversion kan icke kan vara annan än timma, som skrider förbi, återför minnet af någon ljuf vana, nu ty värr afbruten, och på samma gång ny saknad och längtan ; under det att hvarje timma som fyr, hvarje föremål som sväfvar förbi, det upplifvande i sjelfva rörelsen, tilldragelserna, J3 till och med resans små obeqvämligheter skapa för er, hvilkas veratt fördela och minska koncentrerandet af tanke och känsla på en gifven punkt. Lucy var icke något undantag från regeln. Det var icke hennes fel om trakten emellan Bordighera och Nizza var på en gång intandsvägen ofta slingrade sig upp till lu5iga böjder — Om städerna petunder voro Eg pittoreskt gruperade — om inskärningarne af hafskusten voro så nyckfulla och vid varje ny krökning öpp