Aftonbladet – 4 november 1856, sida 2

NRA ÖN eer ennen e entrar ARNE Känner ni er hågad att sofva? Nej, svarade Lucy; ämnar ni gå? Endast i händelse ni känner er sömnig. — Ni gör det ej? Godt. Skall jag läsa någonting för er? fortsatte Antonio, i det han gick fram till bokhyllan, som stod nära pianot, och tog en bok, — skall jag läsa något af er älsklingskald, Giusti? Hvilken klok och omtänksam menniska ni är! sade Lucy, i stället för att besvara bans fråga. Jag känner mig redan bättre. Hvad skall det bli af mig då ni ej längre — återstoden af meningen qväfdes af tårar. Den stackars Antonio stod der med boken i sin hand och stora tårar i sina ögon, nära på väg att äfven gifva vika för sin rörelse, Han öfvervann den likväl genom ett kraftfullt bemödande och sade; se hur nervös ni är — ni gråter utan minsta anledning, som om ni sknlle resa i morgon. Har ni icke hört det italienska ordspråket: Prendi tempo e camperai?. Hans ton liknade en moders då hon bannar sitt älsklingsbarn. En paus Fördes under hvilken Lucy småningora terhämtade sig från sin rörelse. Doktors, sade hon plötsligen, tror ni på aningar ? Nej icke det ringastes, svarade Antonio muntert, jag tror på sirocconx. Ni gör orätt i att icke tro på aningar, sade Lucy allvarligt. Berättade ni mig icke n gång om sensitivan, hvilken förutsäger storm! Nå väl, jag är en sådan. Jag är viss om att någon olycka är i annalkande för mig. Jag känner det i luften. Ni känner den förrädiska sunnanvinden, det är hvad ni känner. En regnskur skall bortjaga ert illamåeende och edra dystra aningar. Lucy skakade misstroget sitt hufvud, och