Aftonbladet – 3 november 1856, sida 2

TEATER. Kongl. teatern: Rivalerne, karakterstycke i 5 akter, af Richard Brinsley Sheridan, öfversättning från engelskan. Den som söker, han finners, säger det gamla tänkespråket, och detta torde kunna tillämpas äfven på frågan om uppsökandet af goda och värderika saker, lämpliga att framställas på den svenska scenen. Det torde just varit oförmågan eller obenägenheten för ett sådant sökande, som alstrat den klagan man så ofta förnummit från teaterstyrelserna öfver svårigheten att finna pjeser, som egnade sig att upptagas på repertoiren. Huru mycket kkönt och utmärkt har icke olika länders och tiders dramatik frambragt, hvilket ännu är alldeles okändt på den svenska scenen, men som dock icke borde vara det. Ett bevis lemnar oss i dessa dagar vår kongl. teater genom upptagandet af BSheridans Rivalerne. Det är redan öfver åttatio år, sedan detta stycke första gången gick öfver scenen i London. Det har sedan dess vunnit verldsrykte, och det har blifvit kringstulet af alla länders dramaturger, och detta till den grad, att det i Rivalerne knappast finnes en enda idå, en enda figur, någon enda vändning, med hvilken man icke tycker sig af gammalt förtrogen, äfven om man nu för första gången gör bekantskap med detta stycke. Denna omständighet minskar likväl icke det intresse, hvarmed man nu åskådar sjelfva urbilden till så många kopior, och här finner på ett ställe samlade alla dessa snillrika ider, alla dessa skarpsinniga iakttagelser, af hvilka man ofta funnit en enda ha varit senare tiders författare stoff nog till uppränning af en hel intrigväfnad. Man bör derföre också hålla den nya teaterstyrelsen räkning för upptagandet af detta stycke och tillönska företaget den uppmuntran, att hon må finna sig föranlåten att, till omvexling med de inhemska stycken, som redan förefinnas eller framdeles kunna stå till buds, göra vår allmänhet förtrogen med sådana den utländska dramatikens bättre alster, hvilka af föregående styrelser blifvit alltför mycket förbisedda. Uti Sheridans skapelser för scenen är ironien det öfvervägande och förherrskande elementet. Han framställer förnämligast hvad vi skulle vilja kalla de små passionerna; han 1ecknar och gisslar dessa svagheter eller dåliga benägenheter, som vidlåda hvardagsmenviskan, som göra benne löjlig eller föraktlig, som :så ofta bereda vantrefnad och förtret icke blott åt den som dermed är behäftad, utan äfven åt hans omgifning, och hvilka derföre enhvar borde ha sig angeläget att bekämpa och beherrska. I Rivalerne är det egensinnet, misstänksamheten, krukaktigheten, romangrillerna och den inbilska fåkunnigheten, som framdragas och ställas i den löjliga, den ömkansvärda eller den föraktliga dager, som dessa lyten hvar för sig förtjena. I ett stycke med detta syfte, der. framställningen at karakteristiska typer varit hufvudsaken, fäster man sig föga vid om anläggningen skulle finnas vara ej fullt regelmässig i hvad som rörer handlingens enhet 0. s. v. Den rikedom af gedigen qvickhet, som genomflödar det hela, öfverskyler de brister man i detta hänseende kunde ha att anmärka, om nemligen de pikanta scener och situationer, som 1 ständig vexling aflösa hvarandra, lemnade åskådaren tid att på kompositionen i dess helhet tillämpa kritikens måttstock. Vi ha redan efter första representationen af detta stycke uttalat vår tillfredsställelse öfver det sätt, hvarpå det utföres å kongl. teatern. Vi satte i främsta rummet hr Almlöfs spel såsom sir Anthony Absolute. Hr Almlöf ger det egensinniga brushufvudeta bild med en konseqvens och helgjutenhet, som ET REDERIET NEAR OSTAR R ANNES ATA rasen