Aftonbladet – 1 november 1856, sida 1

trerar sig alltså för närvarande på neapoliAllmänhetens hela uppmärksamhet koncentanska frågan, och denna sönderfaller åter i I flera delar: 1:06 Hvilka äro konung Ferdinand II:s afsigter? Har han skäl? Går han in på att underställa sitt politiska system den nya, nu för säker ansedda pariserkongressens omdöme och afgörande? I afseende på denna första punkt utfaller svaret för det mesta nekande, och man måste erkänna, att hans neapolitanska majestäts karakter och föregåsnde handlingssättgör detta ganska sannolikt. Hans kraftfulla — föravarsrustningar bestyrka ock denna-åsigt. Engelska eskaderns rörelser (om Å ock fej den franskas, hvilken intill denna dag förblifvit i Toulon utan order) bekräfta ytterligare detta. 2joHvad blir följden af den neapolitanske boutbonens motstånd? Hvad skola Frankrike och England göra? Denna andra fråga synes i närvarande ögonblick till en del redan besvarad, Frankrike och England ha, säger man, redan återkallat sina ambassadörer. Skola de väl inskränka sig till denna åtgärd? Skola de skicka sina skepp att kryssa utanför man för ögonblicket ej kommer att gå ända mad De politiska Jedarnes åsigt är, ait derhän; att de båda makterna skola inskränka T sig till att med sina flottor-härma sig.de nåaolitanska farvattnen, och att de skoli lemna Perftinand I tid ull betinning: 3:o Menchvad. skall väl denna besinning åstadkomma? Allmänna meningen är, att den ej skall åstadkomma någonting, ingenting godt åtminstone; ochäfven. detta är, det måste erkänbas, ganska troligt; 4:oHvilka: mått och steg skola Frankrike och! England då svidtaga? Till en början skall den nya pariserkongressen sammanträda. Man bör? hoppas, att en viss likstämmighet i åsigter öfver den neapolitanska frågan der skall tillvägabringas: emellan de representerade makterna, och då Ferdinand II:s motstånd ganska sanhölikt kommer af hans förmodan, att vissa bland dessa makter sympatisera med hans po. litik, bör-man äfven hoppas att han, besviken i-denna förhoppning; skall åt en eurtopeisk tryckning medgifva hvad han vägrat en engelsk-fransk. oMen om detta ej blir fallet, hvad skola väll då England och Frankrike göra? De skola ej blirensamma. Vid kongressens ljus skall manklart inse deras oegennyttigaafsigteri denna neapolitanska fråga. En till alla kabinetter gjord inbjudning att medverka till: dess lösning, vidtagandet af alla! de åtgärder, som äro! egnade att göra denna lösning lojal, att inskränka den till det nyttiga och nödiga, skola deraf måhända göra den tillen i principen förj alla gemensam fråga, och hvi:ken det beror af hvar och en att göra de facto gemensam: ; Bragta på denna punkt; kunna svårigheternaej undgå att lösas på ett eller annat. sätt. KahFerdinand II väl hålla stånd emot hela vexlden? Sådan är den mening, som af flera upplysta petsoner hyses öfver den mneapolitanska invegklingen. De tro-alltså ej, att den så nyligen undertecknade och med så mycken tillfredlsställelse åtnjutna: freden kommer att härigenom brytas. Jag har redan sagt mig hylla denna åsigt. Före kriget i Orienten trodde. man allt för lätt på freden. Sedan deås. tror. man allt för lätt på kriget. Den sexare stämningen har icke skäl för sig, då nemligen, med undantag af Ryssland, som qväljes af bebofvet att göra krig, alla de öfriga makterna lifligt känna behofvet:af fred. Ostridigt har allt hvad som rör Italien någonting brännande, och när det är fråga om att der. liberalisera en styrelse, så ges det en störmakt, som befinner sig i en ganska falsk ställning; .men då allt kommer omkring, är det just i denna makts verkliga intresse som man arbetar, då man så mycket som möjligt söker; att släcka elden på en punkt af Italien, hvilken kan försätta hela landet i lågor. Ett verk, till hvilket fransmännens nuvarahde kejsare medverkar, bör ej ingifva Österrike. synnerliga farhågor, att man dervid i fråga om frihet kommer att begå några öfverdrifter, och berörde makt lärer icke kunna wifla på, att det ju ej är under en ganska verklig synpunkt af monarkisk konservatism, som Napoleon II. blandar sig i Neapels angelägenheter. -En sådan medverkan bör förekömma-. Österrike ganska lugnande. Skulle det väl frukta hans äregirighet? Skulle det iåta narra sig af allt detta prat, som påstår honom vilja på nytt börja samma politiska båna som hans farbror? Österrike har en alt för klar och allt för öfvad blick att ej se, det Napoleon III i fråga. om äregirighet ganska klokt -och ganska djuptänkt följt en helt annan: politik än Napoleon I. Det är i synnerhet häruti, som han ådagalagt sig hafva fullt begripit sitt tidehvarf -och sin ställning. Eröfringarnes tid är förbi är ett af de klokaste tänkespråk han yttrat, och enligt min tanke ett af dem han med fullaste öfvertygelse uttalat. Han inser ganska väl, att en äregirig. Napoleon IH skulle vara detsamma som ett universelt krig, och högst sannolikt ha till slutlig följd hans dynastis fall. Hans styrka ligger i bans moderation, och hans förstånd utgör borgen för hans uppriktighet. Jag vill ej yttra mig om det intryck, som de spanska hvälfningarne göra i Frankrike. Vi ha blifvit mätta på allt detta. Spanien är ett land, lutande åt motsatta öfverdrifter. Det är en kropp, hvars ena del har frihetens feber och den andra despotismens. Hvilken behandling kan väl vara den lämpligaste för en sådan kropp? : Hvad vårt inre tillstånd angår, så är horisonten väl icke svart (det skulle vara att säga för mycket), den är grå. — Penningkrisen ortfar. Dyrheten i afseende på hyror och ifsmedel underhåller inom den arbetande tlassen en stämning, som behöfver bevakas; han söker qväfva den så godt man kan; För öfrigt går allt sin gång likasom förut.