Aftonbladet – 1 november 1856, sida 1

RJ MM MO OO OR AO OO RR RM SAN ÅR RA ÅT STOCEHOLM, den I Nov. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 20 Oktober. Nyss intog Donaufurstendömenas förlängdes besättande af österrikarne måhända första rummåti de politiska funderingarne. Flera tidningar ytfrade deröfver sin förvåning. De erinrade måå skäl derom, att detta vore en uppenbar kränkning af 31 artikeln i parisertraktaten. ett handlingssätt, helt och hållet i strid med hvad Österrike lofvat, enär grefve Buol i sitt kabinetts namn under sessionen den 4 April förklarat, att österrikiska trupperna skulle ha utrymt furstendömena innan ens de krigförande armåerna å deras sida fullbordat utrymmandet af ottomaniska riket. Denna oro inom pressen och opinionen var lätt begriplig, då af alla de skäl, man anfört för att förklara de österrikiska armernas förlängda vistelse i Moldau och Wallachiet, det icke finnes ett enda, som är verkligen antagligt. Preussens och Englands föregifna samtycke, d. v. s; endast tvenne af de köntraherandeparternas, oberäknadt att det är mer än tvifvelaktigt, kan ögonskenligenej berättiga till en kränkning af parisertraktaten. Der alla ingått fördrag, erfordras allas samtycke till fördragets modifierande. Eodem modo, quo tolligate sunt res, deleri debent, säga med fullt skäl juristerna. Hvad åter de invändningar angår, som man hämtat deraf; att österrikiska ockupationen ännu vore nödvändig, så synas dessa ej vara grundligare. Man vet, att Ryssland afsagt sig allt anspråk på Ormön, att det åt Porten afträdt öarne i nedre Donau, och äfven under förutsättning, att man ytterligare bshöfver medelst en militärisk ställning understödja fredatraktatens verkställande, tillkommer det ej någon af de undertecknande makterna att med e öfrigas uteslutande tillegna sig denna rol, med mindre det sker med dessas bifall. . Sådana voro meningarne, kritikerna öfver Österrikes handlingssätt i afseende på Donaufurstendömena. Man måste biträda denna mening, likasom allt som åsyftar att återkalla regeringarne till ett strängt iskttagande af rätten, till. ett samvetsgrant uppfyllande af fördragen... Om man vill gifva fasthet åt det monarkiska systemet i Europa, ännu ganska botadt i trots af det skenbara lugnet för närvarande, så är bästa medlet för att komma till detta mål att i motsats med förra tiders metod inför folkens ögon påtrycka regeringarne en bestämd karakter af uppriktighet och rättvisa. En stor makt, som inför Gud och menniskor bryter sina förbindelser, vore en företeelse, hvilken skulle utgöra en af mina ifrigaste önskningar, i fall Jag vore republikan. Jag är fullt öfvertygad derom, att ingenting utöfvar på massorna en mera elektrisk, varaktig och stormbringande verkan; att det till följd häraf icke fins någonting mera egnadt att reta dem och bringa dem i resning emot den bestående ordningen, i det de förmås att önska och hoppas en bättre. Man måste medgifva, att det ligger någonting upprörande deruti, att styrelserna å sin sida predika för de styrda rättvisa och förbinda dem dertill, på samma gång de sinsemellan icke iakttaga densamma. För min del tror jag ej. och har aldrig trott på dåliga afsigter från Österrikes sida i afseende på Moldaus och Wallachiets förlängda besättande. Jag skulle tilloch med vara benägen att tro, det denna utöfver fördragets bestämmelser förlängda ockupation grundar sig på ett om ej uttryckligt, åtminstone tyst medgifvande från de andra mak terna. Det vore högst besynnerligt, om Österrike, efter att ha protesterat emot det exempel af äregirighet och list, som Ryssland der gifvit, icke skulle dermed ha någon annan afsigt än att sjelf der gifva ett likartadt exem. peb; men jag tecknar här den oro, som blotta skenet af ett sådant handlingssätt väckt, ehuru jag för min del icke delar denna oro. Den synes emellertid i närvarande ögonblick lugnad. Man anser numera, till följd af underrättelser, hämtade från säkra källor, nästan afgjordt, att utrymmandet från Österrikes sida redan börjat, eller snart kommer att företagas.