Aftonbladet – 31 oktober 1856, sida 2

hvilket man verkligen hör gråta ooh skr :l Informatorn är nära att slita af sig b Hans lärjunge familjefar, hans qvinnoha:at principal farfar! I hvilka oemotståndliga sk: paroxysmer försattes icke Battista då den: ste af denne stränge grefves söner af sin f öfverraskades på knä, görande Marta, de gamla kökspigan, sin kärleksförklaring? oc när sedan den Narrade Dominus, öfvertal: att gå och hämta barnet, och mötes på halfv vägen af grefven, som öppnar den arme ma: nens snäfva kappa och upptäcker det spö: barnet Bernardino, upp och nedvändt, likso den stackars dufvan — hvarmed skulle man vä kunna jemföra Battistas utomordentliga munterhet? Och i sjelfva verket, hvem kunie afhålla sig från att skratta åt denna löjlig: komedi. Am och med för sir John, hvilken förstod föga af hvad som föregick, var munterheten smittsam, och hvad Lucy beträffar, skrattade hon nästan lika mycket som Battista. Före aftonens slut besvarade markisinnan Lucys visit, och borgmästaren, såsom stadens representant, infann sig dels för att göra sir John och miss Davenne sin uppvaktning, del: för att tillfredsställa sin egen nyfiken et så väl som baronessans, hvars komplimenter han hade i uppdrag att framföra: Lucy var verkligen road af all denna uppmärksamhet, och den högdragne baroneten var icke litet belåten, särdeles som den illmarige doktorn med lämplig allvarlighet omständliget uppräknade alla dessa personers titlar och egenskaper. Klockan var öfver tolf, då ridån för sista gången föll, och vårt sällskap lemnade teatern, Antonio hviskade till Lucy då han fick se John — mer än vanligt högtidlig i anledning af de hedersbetygelser som denna afton visats bans berrskap — vandrande bort j söllskap med Battista, att han ansåg honom