Aftonbladet – 30 oktober 1856, sida 3

Om tillämpning af expropriationslagen. Regeringen hsr nyligen genom civildepartementei afgjort ett enskilt besvärsmål, hvilket såsom prejudikat är af så allmän vigt, att vi anse oss böra i korthet derför redogöra. Vid den fruktansvärda eldsvåda, som i Mars månad 13854 öfvergick staden Örebro, afbrändes biand andra tomterna n:ris 9 och 10 i stadens södra del, tillhöriga handlanden derstädes Eric Söderlinåb, och hvilka tomter sedermera, enligt den för ny gatuoch tomtreglering i staden äf Kongl. Maj:t gillade plan, anvistes till utvidgnivg af stadens stora torg. I anledning häraf uppstod tvist mellan Örebro drätselkam mare och Söderlindh, angående grunden för dea ersättning eller lösen, hvartill egaren af tomterna borde vara berättigad. Drätselkammeren påstod å sin sida, att denna lösen borde bestämmas enligt den för staden gällande bygnadsordning, efter mätismsannaordom, hvaremot Söderlindh yrkade att staden måtte förpliktas inlösa både tomterna och de å den ena qvarstående bygnader och murar, enligt den så kalIsde expropriationslagen af den 20 November 1845, med fulla värdet och hälften derutöfver. Den särskilta msgistrat, tlil hvars bebandling saken hänsköts, meddelade det utslag, att som den a! Kongl. Maj:t den 27 Juni 1827 faststälda förnyade bygnadsordning för städeroa i Örebro Jän, uti 4 kap. 3 6 stadgade att, då helt qvarter afbrunne, ny reglering af gator och tomter borde ske efter den för staden faststälda karta och ersättni 5 efter mätismanna-ordom lemnes åt dem som derigenom kunde förlora, samt af 1 kap. I i nämde ordning, det måste anses vara ådagalagdt, att staden till sådan afbränd tomt, som enligt tomtregleringen borde till staden afsås, i allmänhet egde lösningsrätt efter omförmälte grund; alltså och emedan kongl. förordningen den 20 November 1845, hvilken susom ersättning för jord eller lägenhet, som till allmänt behof, dertill äfven bänfördes anläggning af gata eller torg i sted, skulle begagnas, bestämde fulla värdet och hälften derutöfeer, icke kunde ega tillämpning der löspisgssnspråket grundade sig på allmän lag eller särskilt författning, utan deremot förutsatte, att rättighet till lösen blifvit af Kongl Maj:t för särskilt fall medgifven, enligt de i nämde förordning siadgade vilkor, hvilket åter icke inträffade i förevarande mål, der fråga vore om lösen för afbränd tomt enligt bygnadsordningens föreskrift; ty och då sisiberörde byguadsordning icke vore upphäfd genom 1845 års förordning, ålades Söderliodh att afträda de ifrågavarande tomterna till Örebro stad emot lösen, som i brist af åsämjande skulle bestämmas af tre gode män. Söderlindh klagade hos konungens befallningshafvande i Örebro, som lika med magistraten fann bygnadsordningen icke i afseende å grunden för lörningsskillingens bestämmande, der afbränd tomt vid gatureglering i stad afträddes, ändrad gerom expropriationslagen, sam endast innefattade ändring och förtydligande af 25 kap. 1 Bygningabalken och kongl. förordningen den 19 Februari 1824, i hvilkas ställe den blifvit satt, hvarföre Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke fann skäl att i särskilta magistratens utslag göra ändring. Uti detta beslut sökte Söderlindh ändring hos K. M:t och anförde dervid bland annat, att då den med rikets ständer stiftade expropriationslagen, utan bestämmande af något undantag, stadgar, att för den jord eller lägenhet, enskilt man afstår för att begagnas till torg eller gata i stad, han skall njuta ersättning för fulla värdet och 50 4Z derutöfver, en många år förut på administrativ väg tillkommen bygnadsordning icke kan lända till efterrättelse, i uppenbar strid med en sedermera utfärdad allmän civil lag; hvartill dessutom komme att bygnadsordningen för Örebro icke innehåller något stadgande om afstående af jord eller lägenheter för allmänt bebof, för utvidning 2f stadens torg, utan endast om ny reglering af gakor och tomter. Kongl. Maj:ts utslag af den 19 sistlidne September lyder: att som Söderlindhs ifrågavarande tomter i Örebro äro afsedde att, enligt af Kongl. Maj:t gillad; plan, användas till utvidgning af stadens stora torg, och hans anspråk på ersättning för den fasta egenlom, han till berörde allmänna behof nödgas afstå, bör, oberoende af hvad bygnadsordningen den 27 Juni 1827 innehåller rörande godtgörelse för gårdsegares örlust, vid ny reglering af gator och tomter i sta: len, bedömas efter den uti Kongl. Maj:ts sedermera itfärdade nådiga förordning den 20 Nov. 1845 ansående jords eller lägenhets afstående för allmänt ,ehof stadgade grund, Kongl. Maj:t pröfvade skäligt, utt, med upphäfvande af magistratens och konungens yefallningshafvandes öfverklagade beslut, förklara, att rågan om Söderlindhs rätt till ersättning af staden ör omförmälde tomter skall, i brist af godvillig öfferenskommelse, pröfvas af särskilt nämd, i den ording berörde nådiga förordning innehåller. Detta regeringens beslut, hvilket synes grunda sig på klar rättvisa, är af deato större vigt, som det dels fgör den mycket omtvistade grundsats att en i adninistrativ ordning utfärdad specialförfattning icke väller i strid mot sedermera tillkommen allmän lag, lels meningarne hitintills äfven hos domstolarne vait skiljaktiga buruvida i fråga om ersättning för ;fbrända tomter, som afstås för städernes allmänna ;ehof, 1845 års omförmälda författning bör anses ega illämplighet. TREE VISENSNEROO TRA