Aftonbladet – 29 oktober 1856, sida 3

skälfvande, och orden. voro knapt uttalade förr än lamporna började fara upp och ned 1gen. . cDansade taflan också upp och ned? frågade Antonio med det fullkomligaste allvar. Nej visst inte, svarade eremiten allvarligt; taflan rörde sig icke det ringaste. Madonnan ger oss ett tecken, säger jag till min kamrat, det är någonting i olag här. Och vi började genast att söka omkring, leta under bänkarne, titta in i biktstolarne, och genomsöka hvarenda vrå. Jag för min del trodde, sanningen att säga, att tjufvar kunde ha kommit in i kyrkan, ty ser ni vi hade tio andra silfverlampor der. Vi tittade och tittade utan att finna någonting, och vi hade beslutat att gå vår väg, då plötsligen lamporna började dansa ånyo och häftigare än någonsin. Vi började att söka öfverallt ånyo, och gissa hvad vi slutligen funno? — (en tantaliserande paus; Speranzas och Battigtas ögon voro nära att falla ut ur deras hufvuden af spänd väntan). — Vi funno en liten sexårig gosse, helt lugnt sofvande under ett af de mindre altaren. Om nu det stackarg barnet vaknat der helt allena midt i natten, så hade det säkerligen dött af törskräckelse. Det var detta som madonnan icke ville tillåta, och derföre gaf hon oss ett tecken, och genom hennes nådiga mellankomst blef den lilla oskyldiga varelsen rädded från en säker död. . Denna slutsats motsades icke af någon, men bejakades med stor värma af Speranza och Battista, och hvem vet huru många underverk den gamle mannen ännu skulle ha berättat, om icke Antonio, hvilken förklarade att han miste besöka några patienter både i Caztellaro och Taggia, ckämtsamt tagit eremitens arm i sin och fört honom med sig, under förevändning af att ha någon vigtig underrättelse an