Aftonbladet – 28 oktober 1856, sida 2

— I Wenersborgs tidning för den 15 Okt. läses följande artikel om räntans frigifvande: Det tvåns i penningerörelsen, som nu är rådande, är ingalunda nyttigt för köpmannen och öfriga industriidkare och vållar oftast penningekriser af betänklig art. Vi äro det enda folk, som ännu vidhåller det urgamla skråtvånget i penningetransaktionen, och hvem har ej erfarit hvilka trakasserier uppkommit genom räntans bestämmande till vissa procent med bevillningsafdrag och dylikt. Man bör ej befara att procenten å lånta penningar skall blifva större derföre att densamma är fri. Vi behöfva i det fallet icke gå synnerligt långt för att erfara, det räntan i de länder, der densamma är frigifven, oftast är lägre än hos oss; och om densamma emellanåt skulle stiga något högre, så sker sådant vanligen i följd af tillfalliga tilldragelser, som äro lätt öfvergående, hrarunder gemenligen inga andra än köpmän finna uträkning i att engagera penningar mot sådan högre ränta. Vi tro ock att räntefrihet i icke ringa mån skulle förekomma procenteriet, sådant det hos oss allt för ofta bedrifses, och mången, som nu måste betala 2, 3 å 4 gånger den lofgifna procenten, erhölle den troligen billigare under andra förhållanden. Vi kunna icke heller begripa huru det kan tillkomma statsmakten att bestämma vinsten å en loflig vara enskilta personer emellan. Vill man deremot framstå såsom vårdare eller förmyndare för några vissa individer, de der icke så noga fråga efter hvad penningen kostar blott den erhålles, så vinnes aldrig detta ändamål genom bestämd ränta, emedan det gifves så många medel att kringgå lagbestämmelsen. Att penningen är en vara, deraf egaren bör, utan tvång af lag, kunna erhålla den vinst, som omständigheterna medgifva, lärer icke kunna förnekas, likasom att det bör stå låntagaren fritt att gifva den procent som fordras för erhållande af penningar, med hvilka han, såsom klok man, tilltror sig kunna förvärfva en ytterligare vinst, hvarom han eljest gått miste. För dårar deremot hjelper intet förmynderskap, oeh minst ett sådant, som tillvägabringas på den större allmänhetens bekostnad. Månne således icke frågan om penningeräntans frigifvande förtjenar att tagas i öfvervägande vid ipstundande riksdag? Vi tro det och tillägga: bättre sent än aldrig! FRANSSON AASE TSAREN