Aftonbladet – 28 oktober 1856, sida 2

— — MM HnnVVLÅRVL XL perlemorgenomskinlighet, hvilken vexlar från grått till azurblått; och på den djupblå bimlen i öster börjar här och der en stjerna tindra fram. Och våra vackra skyar? sade Lucy. Försvunna ! svarade Antonio vemodsfullt; en sinnebild af mången strålande förhoppning, hvilken lika plötsligt försvunnit. Men de skola återkomma i morgon, inföll Lucy naift, och i det hon sade detta böjde hon sitt hufvud närmare Antonio, och aftonvinded förde några af hennes gyllne lockar tätt intill hans läppar liksom erbjudande honom att kyssa dem. 4vem vet, sade han, om icke i morgon dessa bergstoppar skola insvepas i tjocka åskmoln. De underbara vexlingar af ljus och skugga. hvilka vi, för att icke trötta våra läsare, i största knapphändighet affärdat i några få rader, hade i sjelfva verket upptagit en ful! timma. Första qvarten af denna timma hade f sir John egnats åt hans tidning, den andra till väljande af en beqväm ställning, och de tvenne sista till en ypperlig lur, ? Detta var anledningen hvarföre de båda unga talade hviskande och, i det de så gjorde. stundom lutade sig närmare hvarandra. Aftonens högtidliga stillhet afbröts plötsligen genom Ave-Martaringningen från de sex kyrkklockorna i Castellaro, och strax derefter från de långt talrikare klockorna i Taggia, och stutligen från de mera aflägsna kapusineroch dominikanerklostren. Intet kunde vara mera vemodsfullt och mera i harmoni med det hela än denna konsert. Men under det vi talan, inföll Antonio, har naturen nedfält sin slöja på allvar, och e!dflugorna börja tända sina små lyktor — en signal att det är tid för mig att gå hem, Heml upprepade Lucy öfverraskad; pni ämnar väl inte återvända till Bordighera i afon 2 Åh nej, svarade Antonio; tro ej att jag ir en så otrogen riddare. Ser ni den der, hvita massan till höger om Taggia, der det lugnar 2,