Aftonbladet – 28 oktober 1856, sida 1

dagar och ull Stockholm Torsdagar. STOCKHOLM, den 28 Okt. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 20 Oktober. Neufehateler-komedien fortsättes. — Preussen vill draga saken inför tyska förbundrdagen i Fraokfurt, på det denna må erkänna Preussens rätt och gifva sitt bifall till londonprotokollet af 1852. Dermed skall till en början vinnas tid. Det skall heta: Preussen företager sig något, det vädjar till tyska förbundet, det reklamerar o. 8. v. Under tiden hoppas man på mellankommande tilldragelser, på något nytt uppslag i saken, och mera dylikt. Några personer tro till och med, att Preussen icke anser sig hafva nog af londonprotokollets fjettrar, utan söker sig ett nytt hinder uti Frankfurt. Nu låter br von Manteuffel utsprida, att Preussens händer äro bundne af stormakterna, och att det icke ensamt kan värna sin rätt. Har tyska förbundet väl tagit saken om händ-r, så skall man äfven kunna skylla på detta, för att urskulda sin overksamhet. I alla händelser kan man räkna på, att hvad som en gång väl blifvit upptaget i tyska förbundets protokoller, icke så snart åter uppstår från den långa hvila man der vanligtvis förunnar ärendena. Emellertid skola de tyska småstaternas intrigerande ministrar ansett ögonblicket lämpligt att åter upptaga deras i Januari 1856 vid första pariserkongressen framstälda, men sedan strandade försiag om en särskilt representation af det tredj2 Tyskland bredvid Preussen och Österrike. Dermed hoppas Bäjerns och WSaxens ministrar att åter få spela en rol, ty det tredje Tyskland representeras vaturligtvis af dem. Och Preussen i sin förblindelse arbetar dem i händerna; ty då det bemställer till tyska förbundets erkännande rättvisan af sina anspråk på Neufehatel, gifver det naturligtvis centralstaterna tillfälle att såsom mottjenst fordra den af dem eftersträfvade särskilta representation. Man behöfde icke detta bevis för att veta, att de mest opreussiska ider utgå från Preussens statsmän. Tvennae universitetsfester hafva: under den förflutna veckan tagit det allmänna intresset i anspråk. Den ena firades den 15 denses, konungens sextioandra födelsedag, i anledning! deraf att rektoratet vid universitetet i Berlin öfvergår från naturforskaren Ehrenberg, hvars antimaterialistiska tal af den 3 Augusti jag förut analyserat i detta blad, till filosofen Trendelenburg. Festtalet hölls af professorn i vältaligheten hr Boeckh, en af samtidens grundligaste fornforskare. Han kastade en terblick på de preussiska högskolornas historia och erinrade om 1806 års clycksPeriod, som föranledde upphäfvandet af universitetet i Halle, men äfven några få år derefter, eller redan 1810, midt under fäderneslandets förnedriog under främmande herravälde, föranledde instiftandet af berlineruniversitetet. Härifrån skulle utvecklingen sf nationalandans kraft utstråla åt alla håll. Boeckh upprullade nu den vackra uppfriskande taflan af den tyska bildningen och andliga utvecklingen i början af detta årbundrade. Han visade, huru Lessing befriat oas från Frankrikes intellektue!la herravälde; huru Kant.i det han satte en gräns för villervallan, gaf skolastiken dödsstöten och befriade tänkaren från de sista fjettrarne; buru Schiller verkat och Fichte med sina tal till tyska nationen lifvat fosterlandskänslan. Han skildrade äfven Hegels och Schellings verksamhet. Måhända var Boeckh för öfverseende mot den korrumperade och korrumpsrande romantiken, uti hvilken kan såg en spirituel motvigt mot den ytliga upplysningen, men likväl sjelf måste medgifva, att den siog öfver uti en andefattig och på tro blottad ultramontanism samt derigenom förrådde sin otyska natur. Hvad Alexander och Wilhelm von Humboldt uträttat fann ett liffigt erkännande uti Boeckhs tal. Han slutade med en icke rätt klar utredning af. ko: nungadömets och vetenskapernas sammanhang, bvars något abstravta innehåll föreföll åhörarne såsom en komplimang åt de herrskare, hvilka erkänna vetenskaperna. i och för gig sjelfva, alldeles oberoende af deras nytta, och derigenom bevisa att de äro genomträngda af den rena idns väsen; en raera rojalistisk än