Aftonbladet – 27 oktober 1856, sida 2

MUSIK: Det är en beklaglig sanning, att mecenaternas tid är förbi; men det vore ännu beklagligare för våra tonkonstnärer om man finge anledning att säga detsamma om konserterna; det ringa intresse, hvarmed senare tidens offentliga musiktillställningar omfattats, kunde dock gifva anledning till en sådan fruktan. Låtom oss likväl hoppas; att smaken för musiken icke har kallnat utan endast förändrats, så att den öfverflyttats från solotill ensemblekompositioner. MIl Eneqvists konsert å kungliga teatern sistlidne lördag synes gifva något stöd för denna förmodan. Under det att blott tvenne af solonumrorha, nemligen konsertgifverskans väl sjungna aria ur Semiramide och den unge violinisten Dentes med utmärkt talang utförda solo skördade något lifligare bifall,så åhördes deremot ensembl-sakerna med största intresse. Den gamla älsklingsuvertyren till Cherubinis Vattendragare, sextetten ur samma opera samt Mendelssohns i konstnärligt afseende intressanta uvertur till den sköna Melusina, vunno alla tacksamt erkännande af åhörarne; och det lilla, på en nordisk grundton bygda allegrettot ur den snillrike Gades a-molls symfoni, som med sin friska rytm, sina vackra ackordkombinationer, korta men smekande melodier och sin lyckade orkestrering framstår som en skön nordisk saga, målad i toner, uppeldade den glest uppfylda salongen till en riktig storm af bifall och dåcapo, hvilken äfven förmådde orkestern att återtaga sina instrumenter och ännu en gång hänföra åhörarne med den herrliga kompositionen, Vare detta sagdt utan att på minsta sätt förringa rärdet. af konsertgifverskans vackra talang. Vi återhörde henne med särdeles nöje, och göra rättvisa både åt hennes vackra röst och aktningsvärda konstfärdighet. MI Eneqvist skall med sina lyckliga naurgåfvor och genom fortsatta goda studier otvifvelaktigt blifve en utmärkt koloratursångerska; men dessa studier, började i Tyskland, torde helst böra ortsättas hos någon af Frankrikes eller Italiens stora mästare. — De olika sätt hvarpå mll E. utförde de våda solosångerna ur Mozarts Don Juan och Rossinis Semiramide, visade emellertid, att den nya skolan blifvit mera omhuldad än den gamla. Meyerbeers incressanta Mailied, som äfven sjöngs af mll E., togs uti ett alltför långsamt tempo och fordrar måhända ifverhufvud mera deklamation och en sjlfständsgsta appfattning än man bar rätt att vänta ar Må s sonstnär. — IDtom de redan nämde KÖP Ksfule a hörde man med nöje hr Dahlgren uttrycKsli öra den kända arian ur Don Juan: str