Aftonbladet – 25 oktober 1856, sida 2

STOCKHOLM, den 25 Okt. Utgången af bänkmansoch elettors-valen på riddarbuset har inom borgareoch bondestånden väckt ett högst oangenäm: intryck. Man har nemligen deraf dragit den slutsatz, att junkerpartiet, som vid denna rikedag under hr von Hartmansdorffs frånvaro blifvit förstärkt med hela den yttersta högern, ärnar att ännu mera enväldigt än vid den föregående taga riddarhuset om hand. Naturligtvis framkallar denna konservativa hårdnackenhet å adelns sida bos det starkaste partiet i nämde båda stånd en stelhet, som troligen eljest uteblitvit, men hvartill en politisk klokhet nu uppmanar, emedan de liberala alltid måste vara på sin vakt, för att icke inrymma makten ät sina motståndare. Om deremot ridderskapet och adeln i vågon mån gått borgareoch bondestånden till mötes åtminstone genom så myc ken lutning åt venster, som innefattas i grefve v. Platens fusion, så obetydlig denna lutning än i sjelfva verket må vara, äro vi ändå öfvertygade, att !orgareoch bundestånden äfven i någon mån hade modifierat sina val för att derigenom från hörjan grundlägga den enighet och samverkan, som äro både så önskvärda, så nyttiga och så nödvändiga för att tillvägabringa ett helsosamt resultat i de utomordentligt vigtiga frågor som komma att blifva föremål för riksdagens verksamhet. Nu deremot är det fara värdt, att man sätter hårdt mot härdt, och vi fråge då, hvems är skulden? Hvem gaf signalen, om icke junkerpartiet på riddarhuset? ZäMen hvilka kunna detta partis planer vara? Vill det stödja regeringen i den skandinaviska anda och den frisinnade uppfattning, som tyckas karakterisera trontalet, eller vill det i dessa delar bilda opposition och endast quand måme hålla m:d regeringen, då fråga blir om millioners anslag till förbättrande af löner för den klass, nemligen embetsmännens, dertill partiet nästan uteslutande sjelf hörer, eller tll andra föremål, som erfordra ökade statsutgifter? Vi erhålla kanske någon ledning för svaret på denna fråga uti landtmarskalkens tal inför tronen. Också har detta ej undgått att hos de andra stånden väcka en obehaglig uppmärksamhet. Sedan nemligen landtmarskalken i en viss sorgsen ton ytrat, att fäderneslandet befinner sig i ett sådant tillstånd af regelbunden rörelse, att en hvila måhända ej är behöflig och ett stillastående i alla häcdelser ej möjligt; sedan han derefter bland de samhällsangelägenheter. som stå 1 utveckling, förkofran, tillväxt, med anspråk på nya kraftiga åtgärder för tillfredsställandet af tidens fordringar,, omnämt bildning och undervisning, jordbruk, handel, näringar och kommunikationsanstalter, men helt och hållet med tystnad förbigått de utan tvifvel lika, cm ej mera wingande tidens fordringar af förbättringar inom lagstiftningens vidtomfattande område, tillägger Jandtmarskalken, att representantens ålizganden under sådana förhållanden äro vigtiga, och stort hans ansvar, ej minst inom det stånd, hvilket af ärfda rättigheter manas till hågkomst af efterkommandes anspråk; tör hvilket hvarje tanke på den närvarande dagen naturligen medför en blick mot forntid och framtid, och hos hvilket således betänksamheten åtminstone kan vara tacksamhetens och fosterlandskärlekens nödvändiga följd. Hvad månde väl denna dunkla mening betyda? Skall den åsyfta en varning till konuagen att icke gå ,obetänksamt tillväga, för att icke stöta de adliga ,efterkommandes anspråk? Eller har icke hela svenska fol. ket både en forntid och en framtid? Manas hetens R——— ERE Le