Aftonbladet – 25 oktober 1856, sida 2

Jel af dem äro plantageegare, som hafva sina egna affärer att sköta, var det svårt att förstå från hvilken klass de beväpnade band rekryterades, om hvilkas vilda framfart så fasaväckande berättelser hunnit Europa. Verkliga förhållandet är, att det i degsa stater ges en tredja menniskoklass, kallad de hvita kräkenn, det hvita patrasket,, hvarom få andra än invånarne i dessa stater hafva kännedom. De utgöra ea förnedrad klass, en skamfläck för de trakter der de vistes, föraktas lika mycket af negrerna som af slafegarne sjelfva och äro ständigt färdiga att begå våldsamheter och skändligheter. Vi erhålla då och då i resebeskrifningar några antydningar om dessa uslingar, och mrs Stowe omnämner och beskrifver dem i sitt sista arbete. Följande är miss Martineaus beskrifning af dem i hennes för ej längesedan utgifna bok: Historia om de amerikanska kothpromisserna.n Ofverallt, der slafveriet fiones, blit arbetet naturligtvis ett förnedriogstecken. I Amerika är ingen klass, icke en gång slafsarne, så ytterligt förnedrad som de hvita, hvilka i slafstaterna ej hafva någon egendom och måste lefva af arbete eller stöld. Pianssgeegarne söka beständigt att göra sig af med dem såsom farliga och besvärliga grannar; och dessa stickars usliogar, afkomlingar till största delen af de stolta kolonisterna för två sekler sedan, nödgas att sälja sitt sista jordstycke och jagas bort att lefva hvar och så godt de kuna. De gömma stulet gods från plantagerna, handla med dålig whiskey, förrätta intet hederligt arbete; som de kunna undandraga sig, och användas ej af någon, som kan få sitt arbete uträttadt af andra händer. Fåaf dem kunna läsa; de flesta af dem äro drinkare; och missionärerna tala om dem såsom förvildade till en oerhörd grad; många af dem ha aldrig hört talas om Gud. Till denna klass höra Sandhillers, Clayeaters och andra af dessa förfärliga abnorma menniskoklasser i slafstaterpa. Främlingar höra; då de besöka plantagerna, talas om dessa hvita, såsom söderns största plågoris, men bringas att tro att de endast äro en handfull menniskor, som äro i stånd att anstifta en god del ondt genom sitt förderfliga inflytande på slafsarne. Den sista folkräkningen uppdagar dock det förfärliga faktum, att detta hvita patrask utgör sju tiondedelar af hela den hvita befolkningen i slafstaterna. Kongressledamöter anspela aldrig på denna folkklass, och i alla uppgifter om söderns förhållanden antages befolkningen utgöras af plantageegarne och deras slafvar. Allting göres i slafhållarnes namn, som om de andra sju tiondelarne af den hvita befolkningen ej funnes till, Dessa äro de kolonister, som slafegarne sände till Kansas, Dessa 4ro med högst få undantag de enda möjliga invandrarne från södern. Slafegarne hafva uppsatt skaror af dessa hvita uslingar klädt och beväpnat dem och skickat dem till Kansas för att der uppehålla slafinstitutionerna. Men dessa menniskor äro ej att i detta afseende lita på; sedan de en gång blifvit bekanta med det fria arbetets rättigheter. I de små staterna vid Ohio ba de gifvit flera märkliga exempel på omvändelse. I Kansas uppträda de som formliga banditer. Af ett band från Alabama, hvaraf man i de södra staterna mycket skröt, deserterade många på vägen, andra rymde med kassan, och återstoden genomströfva Kansas som marodörer, bränvande kolonisternas gårdar, stjälande hästar, kläder och penningar, och nödgande qvinnorna att fly till skogarne eller öfver gränsen: