Aftonbladet – 25 oktober 1856, sida 2

sjunker derefter några tum; tågen draga den icke längre uppåt. Pxsfven rynkar pannan -— hela Rom bleknar. Fontanas sinnesnärvaro öfverger honom. Vatten, vatten! ropar en röst plötsligt; vät tågen! Fontana lyder rådet; vatten kastas på tågen, den slaknade hampan sammandrager sig, arbetarne gripa ånyo som en man till verket. Den majestätiska kolonnen är upprest och står inför den beundrande verlden, ännu ett lysande prof till af menniskodjerfhet och snille. Den person, hvars rådighet föranledt detta resultat, var en sjökapten vid namn Bresca från San Remo, hvilken troligen under sina sjöresor! haft någon liknande erfarenhet af hamptågs slaknande. Men oaktadt den tjenst han onekligen gjort, greps Bresca af schweizergardet, hvilket icke förstod sig på någon annan dygd än lydnad, något annat brott än olydnad, och fördes fram till påfven. Sixtus den femtes kända stränghet — en stränghet, ofta öfvergående till onödig grymhet — lemnade föga hopp om att kaptenens lif skulle blifva skonadt. Lyckligtvis stämdes påfven af framgången af det företag, som så myceket legat honom om hjertat, till efterlåtenhet — vi borde säga rättvisa — mot den man. som så hufvudsakligen medverkat till denna framgång. Hans helighet mottog således, mot den: allmänna förväntan, Bresca med vänlighet och jofvade att bevilja bonom hvad helst han begärde. Den gode kaptenen anhöll för det första naturligtvis om spåfvens välsignelse och för det andra om privilsgium för sig och sina efterkommande att årligen förse apostoliska palatset med palmträd.. Denva begäran blef exwast beviljad genom ett påfligt bref, hvilket tillika tilldelade Bresca titel och rang af kapten i armen samt rättighet att bära uniform och hissa påflig flsgga på sitt fartyg. Detta bref finnes ännu a familjen Brescas ego, och