Aftonbladet – 24 oktober 1856, sida 2

nom skulle säkert många bland de adelslyten, som Svenska Tidningen nu medskälanmärkt, småningom försvinna, emedan dessa lyten förnämligast härleda sig just derifrån att adeln vid riksdagarne utgör ett särskilt stånd, ehuru den öfverlefvat sig sjelf samt både i det allmänna och inom sig förlorat den betydelse den fordora egt inom vår politiska historia. Hvadan då detta försvar för en institution, som nedsätter i stället för att höja adelns anseende? Och så länge denna institution fortfar, hvarföre arbeta adelns så kallade vänner på att framför allt på detta riddarhus hålla fram det, som mest stöter nationen tillbaka, det junkerliga gentilbommeriet, lycksökeriet, de öfvermodiga anspråken, som icke motsvaras hvarken af öfverlägsna naturgåfvor eller insigter? Icke är detta att befrämja svenska adelns fördel; att häfda dess sjelfständighet; att höja dess inflytande; att återvinna förtroendet; eller ens att betrygga dess framtid i vårt land såsom stånd och bereda Svenska Tidningen och hennes beskyddare nöjet att ännu håfva åtskilliga verser osjungna af den visa. som junkrarne för närvarande spela upp på riddarhuset och som egentligen började ungefär samtidigt med öfverste Hazelii uppträdande såsom tidningsutgifvare, hvarom man i Svenska Tidningen för i förgår hade tillfälle att läsa så många granna orlofssedlar samlade. Vi anförde några af Svenska Tidningens punkter om adeln, hvaruti vi med henne instämma, och våra läsare hafva deraf kunnat finna, att Svenska Tidningen visserligen äfven blandat litet malört i den dryck, hvarmed hon försökt att nu berusa den svenska adeln. Vi skola nu äfven anföra några af de punkter, hvaruti vi skilja oss. För det första: vissa sambhällsföreträdens upplåtande åt adeln ses af nationen, påstår Svenska Tidningen, utan missnöje; ja, man skulle snarare med missnöje se dessa företräden upplåtna åt mängdens täflan)! Ett påstående, som vederlägges af all erfarenhet, då tvärtom, enligt historiens vittnesbörd, just nationens harm öfver uteslutande företräden åt adeln väckt de bittraste strider vid riksdagarne och vid ett par tillfällen till och med verkat derhän, att nationen föredra-. git att hellre kasta landet i det absoluta konungadömets än i aristokratiens armar. För det andra: vissa borgerliga korporationer skulle ogerna se, att emot vanligheten någon man utan förnämt namn vore deras chef! Förmodligen menas här hufvudstadens borgerskap; ty uti ingen annan stad har, oss veterligen, hitintills någon person ens med adligt, mycket mindre förnämt namn, stått i spetsen för borgerliga korporationer. Tror nu Svenska Tidningen verkligen, att dessa skulle finna sig belåtne, om de företrädesvis hedrades med grefvar och baroner till chefer? Och äfven hvad hufvudstadens borgerskap beträffar, så betvifla vi på det högsta, att chefskapet vinner en hårsmån af anseende på det förnäma namnet, hvarpå rätt färska bevis dessutom skulle kunna anföras, t. ex. från den förnäme grefve Mauritz Lewenhaupte styrelse för tolf till tretton år sedan. För det tredje: ingen stöter sig vid, heter det vidare, att hofkretsen, d. v. s. konungens omgifning, uteslutande utgöres af adeln. Detta är ändå falskare, enär !å saker gifvit och ännu gifva anledning till ett så rättmätigt missnöje, som just denna uteslutanide adliga hofomgifning och dess demoraliserande inflytelse på det allmänna, liksoro ge den ceremoniösa ståten af ett hof, som envist fasthåller en föråldrad etikett, måste anses såsom en olycka, som väl fördrages af gammal vana, men som visst icke kan hos förståndigt folk väcka något slags tillfredsställelse. Slutligen: snikenhet, sjelfviskhet eller vingleri, då de påträffas hos adelsklassen, väcka största uppmarksamhet och starkare ogillande, än då de visa sig annorstädes. Således en särskilt moral för ridderskapet och adeln, 80: skulle förbinda denna klass (noblesse obligen, erinrar Svenska Tidningen) att framför andra uppfylla hedrens och fosterlandets fordringar! I sanning ett lika djerft påstående som dristigt förnekande af erfarenhetens dagliga vitt. nesbärd. Mins icke Svenska Tidningen så mycket af historien om den för adeln särskilta moralen, hvilken dock lyckligtvis här i. landet försvunnit, att den bestått deri, att adeln just haft tillåtelse och privilegium att, utan att träffas af det allmänna föraktet eller lagen, ostraffadt,få göra hvad som genast var straffvärdt, då andra syndiga menniskor begingo samma sak. Jemför feodalismens våldsbragder och orgier — dess mord i kyrkor — dess röfverier — dess jagtlagar — dess seigneursrättigheter öfver undersåters rätt och Lif, ja öfver deras oskyldiga fästmörgsoch tala sedan om den särskilta moral, som bju: dit eller, bjuder någon att vara bättre än anr dra menniskor derföre, att han är adelsman ! Är det återupplifvandet af dylika anspråk hos adeln, om ock i motsatt riktning, att få betraktas såsom ett slags högre väsenden, för hvilka en annan sedelag skulle vara gällande än för andra dödliga, som utgör beviset på det mod. hvaraf Svenska Tidningen berömmer sig, att säga äfven denn klass hvad dess frid tillhörer? Men vår opposition mot Svenska Tidningen i denna fråga gäller för närvarande icke så mycket svenska adeln i sllmänhet, som fastmera den öfvermodiga mejoritet deraf, som för närvarande dikterar !ag på riddarhuset och af hvars sätt att uppfarsa den försonlighetspolitik, som Svenska Tidningen nyligen förordat, man uti de i dag bållna bänkmanslen på riddarhuset fått ett nytt och öfveran de bevis. AEA