Aftonbladet – 22 oktober 1856, sida 2

Axel och Valborg på Mindre teatern. Vi gå i dag att enligt löfte yttra några ord om det sätt, hvarpå sorgspelet Axel och Valborg återgifves på Mindre teatern. Detkonstverk, som bär detta namn, har redan blifvit till sitt innehåll, till sin estetiska halt, så ofta och så fullständigt analyseradt, dess värde så allmänt erkändt, att föga eller intet nytt dervid är att tillägga, och vi torde derföre icke böra uppehålla oss med ett upprepande af saker, många gånger förut sagda och omsagda. Endast den åsigt må vi uttala, att då Oehlenschleger uti sin Axel och Valborg förherrligat troheten i norden, har han förstått att på ett måhända ännu oöfverträffadt sätt sammangjuta den fornnordiska kraften och allvaret, den på bottnen af de nordiska sagorna ständigt framskymtande djupa känslan för alltings fåfänglighet, utom ärans, med den i kristendomen inneboende, från en högre åskådning af lifvet härflytande resignationen och det dermed sammanhängande tillitsfulla hoppet om ett fridens och salighetens hem ofvan stjernorna. Det är icke här, såsom uti andra den danske skaldens verk, den råa hedniska kraften, som framträder i all sin vilda men storartade skönhet, icke heller, såsom till exempel uti Hakon Jarl, de hedniska och de kristna elementernas kamp emot hvarandra; nej, striden är här utkämpad, den kristna andan bar segrat, men den har icke utplånat grunddragen uti nationallynnet; den från hedenhös nordmannen egendomliga höga kraften fortlefver såsom en kärna, kring hvilken uppspirat de af det nya ljuset framalstrade sköna blommorna, bland hvilka dock insmugit sig några rankor af vantrons, vidskepelsens och hyckleriets ogräs, kämpande med det ädla och goda om öfverväldet, men genom denna strid också görande segren skönare och herrligare i samma mån som den varit dyrköpt, som den varit mödosant vunnen. Och litom oss nu i korthet redogöra för framställningen på Mindre teatern. Axels rol innehafves, såsom vi tillförene nämt, af hr Kinmansson. Denne skådespelare besitter måhända icke all den yttre kraft och inre lyftning, som erfordras för att från början till slut uppbära den äkta nordiska hjeltehögheten hos den Axel, Oehlenschleeger skapat; men han eger deremot en värma, en förmåga af mäktig bänförelse, som låta honom uti sådana ögonblick, der dessa egenskaper tagas i anspråk, komma det rätta uttrycket ganska nära, och eburu man således i hans framställning af Axel på det hela kan anmärka någon ojemhet, ser man honom likväl återgifva vissa scener med mycken förtjenst, såsom t. ex. den, uti hvilken Axel vägrar fly och beslutar kämpa för konungen, förbindningsscenen, med fiera; älskarens hänförelse och älskarens smärta uttrycker han i allmänhet med mycken nning. — Fru Kinmansson är Valborg. Vi iga med afsigt icke spelar; ty vill man se en sann, en innerlig ömbet, en djup, förkrossande emärta, en ädel qvinlig hänförelse, och alla dessa själsegenskaper och sinnesrörelser icke epelade, utan kända, då må man skåda fru Kinmansson såsom Valborg. Hon ger oss Valborgs bild med en beundransvärd belgjutenhet och sanning, och om hon i vissa enstaka momenter företrädesvis hänförer åskådaren, så är det derföre att dessa momenter framför andra ega en skönhet och tjusningsmakt, som mäktigare fängsla honom, icke derföre att framställningen då är mera trogen, mera fulländad än den är uti sin helhet. Skulle vi likväl angifva några af dessa ställen, der fru Kinmanstons framställning blir mest häntörande, så skulle vi nämna slutet af afskedet i tredje akten, der hon manar sin älskling att till tröst i sitt lifs ensliga dagar läsa de gamla sagor och äfven sjunga till Helfreds harpa, men med en oefterhärmlig blandning at ömhet och sönderslitande smärta tillfogar: amt msk