Aftonbladet – 21 oktober 1856, sida 2

VETK I oRanC nar lange utgJort forcemal IOrT 1anssty relsernas och hushållsföreningens lifliga önskningar. För nära 3:ne år sedan afläts till Kongl. Maj:t en underdånig framställning--om upplåtelse för detta ändamål af en del egor uader Dalby och Flyinge kungsgårdar; men då denna jords bibehållande under stuteriet ansågs nödig, kunde framställningen icke tillvinna sig Kongl. Maj:ts nådiga bifall. Fråga uppstod derefter om öfvertagande för landtbruksinstitutets anläggning af den invid staden Lund belägna, biskopen anslagna lönimngsjord; men så många svårigheter mötte och förutsågos i detta hänseende; att äfven denna plan måste öfvergifvas. För ändamålet passande kungsgirdar voro ej disponibla, och andra dertill lämpliga egendomar stodo ej heller att erhålla ; hvarföre hushållsföreningen i Mars månad detta år till mig aflät en skrifvelse med förfrågan huruvida jag, såsom boställsinnebafvare, skulle vara villig medverka dertill att Alnarps kungsgård, landahöfdingen i Malmöhus län på lön anslagen, finge vid nuvarande arrendetidens slut, midfastan år 1862, öfverlåtas till inrättande af ett högre landtbruksläroverk; — ett förslag, hvaruppå jag ansåg mig så myeket mera pliktig att ingå, äfven om det skulle ske med någon framtida uppoffring för landshöfdingen i länet, som eljest den vigtiga frågan i brist af lokal troligen kommit att förfalla. Men icke endast inom Skåne väckte denna fråga ett varmt intresse. Större delen af Sverges tänkande jordbrukare egnade den äfren sina lifliga sympatier. Allmänna landtbruksmötena i Lidköping och Upsala hafva uttalat sig derför, och det senare beslöt att derom till Kongl. Msj:t aflåta underdånig framställning, hvilken, remitterad till landtbruksakademiens utlåtande, derstädes enhälligt tillstyrktes. Till följd häraf har jag erhållit Kongl. Maj:ts nådiga befallning att, efter samråd med konungens bafallningshafvande i Kristianstads lån, afgifva fullständigt förslag i afseende på de åtgärder och kostnader, som erfordras för ett sådant läroverks inrättande och underhållande i Skåne. Denna nådiga föreskrift är fullgjord, och icke blott organisationsförslag upprättadt — under? förutsättning af Alnarps kungsgårds öfverlåtande från midfastan år 1862 till högre landtbruksläroverk, utan äfven underdånig framställning gjord att propositon till rikets ständer måtte aflåtas med begäran om derför nödige medel. För underlättande och påskyndande af institutets ordnande, hafva någre af provinsens herrar possessionater med nuvarande arrendatora af Alnarp träffat en enventuel öfverenskommelse om afträde af de 4 sista arrendeåren, organisationen redan år 1858 skulle kunna påbörjas, i händelse rikets ständer före den 1 nästkommande Februari kunna fatta sitt beslut i frågan. — Med ett ord, alla nödiga förberedelser äro träffade, och det är att hoppas att denna för Skåne och hela södra Sverges jordbruk så vigtiga fråga numera icke skall kunna falla. Malmöhus läns folkmängd uppgick vid slutet af förlidet år till 263,430 personer, eller mer än 6300 på qvadratmilen, af hvilka 226,708 belöpa sig på landsbygden och 36,722 på städerna. Wemmenhögs härad har omkring 7800, Ljunits 7600, samt Oxie och Skytts härader 7500 invånare på qvadratmilen. Öfverhufvud är således länet ungefärligen lika tätt bebodt som Fyen och Seland (Köpenhamn oberäknadt), och vida folkrikare än norra Tyskland. Folkets bildning är obestridligen i tilltagande, en följd af den numera öfverallt ordnade folkskoleundervisningen. På landet finnas 388 fasta och 25 flyttbara skoior, med 30,570 lärjungar. Välmågan hos den besutna allmogen är i starkt tilltagande, hvartill orsaken bör sökas ej mindre i ett förbättradt åkerbruk, än i de särdeles höga priser, hvartill jordens alster de senare åren kunnat försäljas. Såsom bevis på det ökade välståndet kan anföras, att lagsökningarnes antal, som år 1853 var 7663, 1855 nedgått t.ll 3827, af hvilka endast 2307 fullföljts. — Evt icke mindre talande bevis på detta lyckliga förhållande är den mängd stora och prydliga såväl mangårdsbygnader, som uthuslängor, hvilka mångenstädes blifvit uppförda. Att med säkerhet angifva spanmålsproduktionen, är omöjligt, så länge hos en stor del af den jordbrukande klassen den fördom är rotfästad, att ett sanningsenligt meddelande af afkastningen skall komma att medföra ökade utlagor. Jag har, för att i detta hänseende komma sanningen så nära som möjligt, inhämtat upplysningar från samtliga sockennämder. Att resultatet af dessa forskningar vida understiger verkligheten, kan tagas för afgjordt. Emellertid vill jag här meddela det så som jag i min till Kongl. Maj:t snart afgifvande femårsberättelse kommer att det upptaga. Etter afdrag af utsädet skulle nemligen länets sädesproduktion för land och städer utgöra: Hvete . . . 35,654 tunnor, Råg. . . . 302,991 — Korn . . . 502,371 Hafre . . . 320139 Blandsäd . . 101,513 — Ärler . . . 1I6,537 Tillsammans 1,379,265 tunnor, förutom raps, vicker m. m. Potatesskörden uppgifves till 210,495 tunnor. Emellan städernas handlande och landtmännen afslutas nu i allmänhet spanmålsköpen efter vigt, hvarvid priserna för de särskilta sädesslagen bestämmas med afseende på en viss af de handlande antagen normal vigt, så att för hvad spanmålen väger deröfver godtgöres säljaren ett visst belopp, hvaremot för undervigt ett motsvarande afdrag eger rum, — Det är att hoppas att detta köpsätt, hvarigenom meningsskiljaktigheter om varans verkliga beskaffenhet lättast förekommas, bör föranleda landtmannen att använda mera omsorg än förr på frambringande af vacker och kärnull säd. Att åkerbruket är uti ett jemt och märkt vart framåtskridande, lärer af ingen kunna förnekas. Vexelbruk är öfverallt antaget. Mergling, som relan länge varit å Herregårdarne använd, införes mer ch mer ibland allmogen. I vissa trakter, såsom t. ;x. Rönnebergs och södra delen af Onsjö härader, begagnas den nästan allmänt. Dikningen deremot ortfar att mångenstädes försummas, och derifrån sorde man kunna härleda den mindre goda vårsädsskörd, som i år erhållits i en och annan af länets mest fruktbara trakter. Det är dock att hoppas, att ifven i detta hänseende sundare åkerbruksgrundsatser mart skola göra sig öfverallt gällande. : Dertill komma utan tvifvel att bidraga de fördelar grunddikningen redan visar sig hafva åstadkommit. Den är införd och införes fortfarande på flera större egendomar, och äfven åtskilliga brukare ibland allmogen hafva dermed gjort början. Det är egentligen bristen på rör, oaktadt flera tegelbruk deraf tillverka så mycket som kan medhinnas, som vållat att grunddikningen icke hunnit allmännare införas. En fördel för Skåne, hvaraf våra fleste öfrige provinser äro i mistning, är att härstädes, jemte och i bredd med den sjelfegande jordbrukareklassen, uppstått en kunnig, idog och i all nänhet välmående förpaktareklass, bestående icke blott af svenskar, utan äfven till en betydlig del af tyskar och danskar, som, skötande ikerbruket efter onella grund Iemnat månget var den mest omvexlande och vidsträckta af de tvenne; men hon förklarade att den sak-l nade den harmoniska enhet och den karakter