Aftonbladet – 21 oktober 1856, sida 2

höjande sig möt en förgrund af höga klippor, sträckte sig i en halfcirkel från öster till vester, oupphörligen omvexlande med uddar och vikar och sirad med städer och byar af originel karakter — Ventimiglia med dess krona af medeltidsborgar — Mentone, så leende på den solbelysta hafsstranden — Roccabruna, mörk och dyster gom dess nämn antyder — Turbia, med sina monumenter, erinrande om den. största makt på jorden och betäckande med sin skugga det nedunder liggande lillepyttska furstendömet Monaco — Villafranca och dess fyrbåk. Längre bort ät öster synteg dimlikt i fjerran den långa, låga strimman af franska kusten; och längre i fjerran ännu, i vester, de fantastiska blå konturerna af Provencebergen. Här och der höjde sig en snötäckt klippspets djerft öfver deandra; sen hvithårig Mdrig alp, kunde man föregtälla sig, blickande ned för att tillse om allt gick rätt till bland de yngre afkomlinBarne. (..) Luoy betraktade tigande med tjusta ögon och sinne denna tafla, öfver hvilken den nedgående solens varma färgskiftningar kastade en magisk, glans af obesknflig effekt. Isamma mån som vår intagande engelska unga flicka för hvarje dag Nifhgare uppfattade de naturskönbeter bland hvilka hon lefde, erfor hon småningom huru toma och intetsägande dessa. hvardagliga fraser af beundran voro med hvilka hon i början varit så frikostigSir John deremot, ehuru sedan länge förtrolig med denna trakt, utgöt sig i entusiastiska loford, hvilka slutade med en klagan öfver att osterian icke låg på denna sidan om Cap Bordighera. SS Men Spedalettis vik och de tre välbekanta uddarne åt öster till, funno en varm försvararinna i Lucy, som ifrade för deras företräde. Hon medgaf att utsigten till franska kusten