Aftonbladet – 18 oktober 1856, sida 2

icke kan det), att fjeskande menniskor, ja, onda, egoistiska andar kunna påträffas i nationalpartiets leder — hvar finnas de ej? — medgifver jag gerna. Långt vare det ifrån mig att framhålla mina landsmän som ett möneter af fullkomlighet. Italienare äro menniskor liksom anira menniskor, med deras andel af mensklig storhet och mensklig svaghet. Menp, fortfor han medtilltagande liflighet, tro mig, miss Davenne, då jag säger det, som jag är beredd att högt förklara och besegla med mitt blod om så fordras, att Italien är ett ädelt, mycket förtrampadt, mycket förorättadt land, och dess sak så helig som sanning och rättvisa kunna göra en sak. Ursäkta min värma, fortfor Antonio, återfallande i sitt vanliga lugna sätt; men om ni kände hundradedelen af den försakelse och sjelfuppoffring, som blifvit slösade för detta olyckliga lands skull, utan att af verlden erhålla bättre lön än hånande likgiltighet, skulle ni säkerligen sympatisera med mina känslor. En tår darrade i Lucys öga i det hon svarade: men jag sympatiserar, med edra, känslor, — jag önskar så mycket att ni ville berätta mig allt rörande ert födernesland, Jag skall göra, det någon gång, åtminstone det som rör Sicilien,, sade Antonio; wen nu beböfver ni verkligen hvila er, och. se der kommer er ritmästare. Lucys ritmästare, åtföljd 2f sir John, kom, verkligen med brådskande steg tvärs igenom trädgården, talande oupphörligt med dundrande röst, och beledsagade sina ord med ursinniga åtbörder. Om icke sir John varit, skulle den hlle upphetsade mannen, oaktadt doktor Antonios högljudda kallelser, ha gått förbi utan att märka miss Davenne eller hennes, kavaljer. Hvad i all verlden har händt? ropade doktorn, .